Hej, jag är en femtonårig tjej som varje dag lever med självhat och nedstämdhet.
Hela min barndom har jag ständigt fått höra hur dålig jag är och hur hatad och ogillad jag är från mina föräldrar. Jag trodde på det de sa. Efter att de lämnade bort mig för att de inte orkade med mig(ja, det gjorde de faktiskt) för fyra månader sedan, har jag blivit placerad hos ett annat äldre par. Men jag lever fortfarande med dessa tankar och det känns som att jag mår sämre än någonsin.
Det är inte så att den nya familjen som jag bor hos har gjort någonting dumt eller fel. Ändå irriterar jag mig på dem hela tiden och önskade att jag kom bort från dem. Jag känner mig liksom inte trygg med dem, jag vågar inte vara mig själv riktigt med dem. Det gör jag inte med någon annan heller men endå.
Idag får jag varje sekund leva med självhat och destruktivitet. Jag hatar mig själv för hur jag ser ut och hur jag är. Jag tror allt ont om mig själv och att det inte är någon som kan älska en sådan som mig. Jag är hemsk och tråkig. Jag är en plåga. De här tankarna kommer jag bara inte bort ifrån. Det finns ingen som älskar mig eller behöver mig heller vilket bara gör det här värre. Det är så illa att jag tycker att jag och mitt liv är för värdelöst för att fortsätta. Det är ju ingen som behöver eller älskar mig och jag har ingenting att leva för. Jag är för tråkig och hemsk för att älskas. Jag är bara en plåga och är ivägen för andra. Då kan jag lika gärna gå och dö.
Om jag skulle kunna ta livet utan smärta och att det går fridfullt till, ja, då hade jag troligen gjort det. Men den enda idén jag har är att ta överdos av sömnpiller. Problemet är att jag inte har tillgång till det.
Det enda som hindrar mig från att ta livet av mig är rädslan för smärtan.
