Tycker det här är bortom obehagligt att vi håller på att brinna upp. Får sån klaustrofobi av att tänka på att vi är fast på den här planeten – känns som att befinna sig i ett brinnande hus med öppna lågor. Varje gång det brinner i skogarna så spär det på klimatförändringarna – för det skapar enorma koldioxidutsläpp som frisläpps. Så varje gång det sker är det dåligt och försämrande. Dessutom är skogen och träden “våra lungor” för att vi ska kunna andas. Hur andas man utan lungor?
Det otäckaste är ju att den här rädslan/skräcken är högst befogad. Tycker även det är så sinnessjukt med den här tystnaden för den påminner mig om en dysfunktionell familj där man inte pratar om elefanten i vardagsrummet men alla känner till den. Alla oroas den, fruktar den. Det är som att man måste besegra besten men ingen klarar av att yttra detta så det leder till passivitet, till en låtsasverklighet. Man låtsas att det “regnar” (oh the irony!)
Fiskar ligger döda på havsbotten. Haven värms upp. Fåglar dör. Den biologiska mångfalden försvinner sakteligen.
Det här är så overkligt.
