Klarar av ett jobb men inte arbetslivet

Purple Myjyla skrev:

Men när det handlar om jobb ska vi umgås med en grupp personer 8 timmar om dagen som vi inte har valt alls. Som vi har blivit tilldelade av en chef. Personer som vi kanske inte alls funkar med rent personlighetsmässigt. Vi SKA ha det trevligt på raster, lunch, möten och AW’s.

Jag håller med. Det är en klurig situation. Förutom att klicka personlighetsmässigt kan det ju också handla om att man oftast befinner sig i så skilda faser som kollegor?

Någon har kanske jobbat inom branschen i evigheter och har allt vad det kan innebära med sig i bagaget (har massor av information och därmed en del makt över arbetsplatsen). En annan kanske önskar att organisationen skulle styras på ett annat sätt än vad den gör och har svårt att anpassa sig till det – vill skapa förändring. Den tredje kanske är ganska ny och har andra idéer och erfarenheter med sig från tidigare arbetsplatser/i arbetslivet – önskar lyhördhet och bekräftelse för sin kompetens.

Då man studerar har jag upptäckt att man som studenter i mellan kan man vara lite mer samstämmiga och att det blir som ett gemensamt projekt som ska genomföras. Man går igenom utbildningen (först är “alla” nya och nervösa osv) men sedan ungefär lika trötta samtidigt, lika engagerade/oengagerade och reagerar på ungefär samma saker osv. längst vägen. Vardagen kan på så vis upplevas som att man naturligt har mer likheter mellan varandra än olikheter. Man är heller inte konkurrenter, direkt. Vilket är positivt.

Så sådant tror jag också kan bidra till att olika människor inte står ut i olika miljöer – just att man är i olika faser och som kan skilja sig från var de andra befinner sig. Alltså förutom personlighetsskillnader och skilda sociala/emotionella behov så finns på arbetsplatser ingen gemensam start och sedan ett gemensamt slutmål – utan folk byts ständigt ut och dylikt. En pågående och oändlig process som bara tuggar på..

Kultur landar jag ofta i är avgörande för om jag ska trivas. Vad är det för ställe man hamnat på och hur tilltalar folk varandra? Är det hög kommunikativ nivå eller snarare massor av skitsnack? Tittar folk varandra i ögonen, hälsar och frågar vänligt hur man mår? Osv. Vissa arbetsplatser är dock väldigt toxiska har man ju förstått, hehe.

[Green Gohyte]

Väldigt intressant! Jag tror det ligger väldigt mycket i det du skriver Indigo. Känner också igen att grupper och gemenskap under till exempel en utbildning har känts mycket mer okomplicerat

Jag har inte tänkt på hela dimensionen med att man befinner sig i olika faser på en arbetsplats, men så är det ju förstås. Nu kom jag på att det är detta kan göra att gemenskapen kan kännas lika konstlad som en obekväm släktträff och därför känns påtvingad för mig.
Det är som en familj – man kan ha växt upp som syskon eller kusiner och gått igenom väldigt olika barndomar, men samtidigt förväntar man sig att att ha mycket gemensamt.   Min mamma har tre syskon och det har så länge jag minns funnits mycket respektlöshet ocht konflikter som aldrig kunnat lösas (och som jag har svårt att förstå) mellan dem. Hon sa faktiskt en gång (ovanligt eftertänksamt för att komma från henne) att de kan ha svårt att förstå varandra eftersom de haft helt olika uppväxter.

Låter rimligt och logiskt att det känns påtvingat och konstlat för dig med en arbetsgemenskap. Intressant.

Tänker ofta på detta med behov. Konflikter, familje/släktdraman eller arbetsmiljöproblem tror jag så ofta hör ihop med just skilda behov – visst är det också så att barndomar kan skapa alla möjliga skilda behov hos folk, trots samma biologiska föräldrar.

Exempelvis lär även en person som varit på en arbetsplats länge ha väsensskilda behov än den som är ny. Själv har jag upptäckt på senare dar att trygghet är ett viktigt behov för mig när jag är ute i arbetslivet. Tidigare har jag trott att stimulans varit avgörande men landar mer och mer i insikten att jag behöver förutsägbarhet, en arbetsplats som har rutiner och som är funktionell. Där saker och ting upplevs som genomtänkt och organiserat. Om det är jag som ska skapa den här förutsägbarheten och rutinerna så kan jag lätt tappa gnistan. Tycka det är tråkigt. Inte en arbetsplats för mig. Jag kan inte blomma ut om jag fastnar i något så grundläggande – och som saknas i strukturen.

Hade en klasskompis där vi pratade om arbetslivet och det blev så tydligt för mig när hon berättade att hon ville lära sig nytt, att för henne handlar det om att utvecklas – vara i en konstant framåtrörelse. Och där hon beskrev hur hennes man var en sådan person som främst behövde trygghet – bromsa, känna in. Att man där hade helt olika behov i skilda situationer. Den här tjejen var väldigt orädd upplevde jag, även lite bossig, så det gjorde det extra intressant att höra hur hon behövde lite motstånd för att få sina behov tillfredsställda. Medan vi andra (hennes man och jag) drogs mer åt trygghet. Vi blir märkbart sämre ifall vi inte känner oss tillräckligt trygga på våra arbetsplatser. Får vi det så kan vi sedan börja prestera som vi bör.

Tänker alltså i din situation att du kanske kan kolla på vilka behov du har och som du önskar blir tillfredsställda där? Det kanske du redan gjort..

Det låter lite som att du är frustrerad över något?
Kanske givande att titta närmare på det?
Alltså att det hör ihop med ett behov som inte blir tillräckligt bemött på arbetsplatserna?
Känner du dig osedd och ohörd kanske?