Hej alla,
Jag jobbar som lokalvårdare på Samhall AB. Jag är en av sex personer i en arbetsgrupp som städar åt Stora Coop Danderyd på förmiddagarna och åt Snabbgrossen på eftermiddagarna. Snabbgrossen ligger nära Coop, på gångavstånd.
Jag tycker det ibland känns jobbigt att utföra en uppgift som Stora Coop har beställt.
Detta för att vi inte alltid ges förutsättningarna som krävs för att göra vårt jobb. Personalen markerar väldigt starkt, att det här är våra domäner, här bestämmer vi, vi har förtur. När det nog är tänkt att vi ska visa ömsesidigt hänsyn för att städningen ska funka.
Med förutsättningar menar jag att Coop – personalen flyttar på saker, att de har tålamod att vi kanske behöver planera hur vi ska gå tillväga. Och att vi gör en arbetsuppgift vid ett passande tillfälle. Jag känner att ibland har de bråttom och vill ha en arbetsuppgift gjord alldeles för snabbt. Det verkar som världen går under om det inte blir gjort precis då. Ja jag kan förstå att det blir jobbigt om de spillt ut något och det tar tid innan det blir upptorkat, coops kunder kan halka och så vidare. Då kan jag väl förstå att det känns som om det är bråttom.
Vi har även till uppgift att torka upp om något spills ut.
Sen gnager en rädsla att jag ska göra mig allvarligt illa på jobbet.
T.ex Coop – personalen kör elektriska palldragare, ibland väldigt snabbt och vårdslöst. Men de borde ju känna att de inte får köra på folk.
Jag blev däremot rammad av en kundvagn en gång som två små pojkar körde rally med, det var inte skönt, men jag överlevde.
Jag tror också att jag inte trivs med attityden hos vissa i Coop – personalen. De känns snobbiga på något sätt. Hur hanterar man sådana personer. Jag tänker att jag ska försöka bry mig om de som är trevliga och snälla istället.
Det är bara så nu att jag hanterar svårigheterna och utmaningarna jag möter på jobbet på ett okonstruktivt sätt. Jag vågar faktiskt inte skriva vilket.
Men sättet löser inte problemen utan skapar bara nya. Och nu vågar jag inte berätta för chefen eller driftledarna om det jag oroar mig för med mera.
Ska jag försöka utmejsla ett särskilt förhållningssätt till det som är jobbigt?
Jag är öppen för råd.
Jag vet dock inte om den bästa lösningen är att be om att få bli förflyttad. Då hitta jag väl bara ett nytt ” smolk ” i bägaren.
Ja det är väl ” smolket ” i bägaren jag inte vet hur jag ska stå ut med.
Det underlättar ju inte att jag är känslig för folks humör, attityd med mera. Jag är nog en sådan där ” Extra känslig person ” eller stark- skör person. Begreppen är relativt nya, och behandlas i diverse ljudböcker jag lyssnat på.
