Jobbet Livet Ångest Depression

Vet inte vad jag ska skriva. Har bara panik just nu. Har varit hemma sedan i onsdags pga depression som aldrig vill ge med sig trots att jag ätit antidepressiva i över 3 månader. Men nu sitter jag på tåget på väg till mitt arbete. Vill inte. Vill bara hem och lägga mig under täcket och försvinna. Men vet att de kommer få mig att må dåligt också. Gahhh!! Känns så jobbigt allt. Har sån ångest just nu. Känner mig inträngd i ett hörn. Hur jag än gör kommer jag må dåligt. Har just börjat gå på samtal på Vuxen Psyk för att eventuellt få en diagnos eller i alla fall få hjälp. Men känner mig bara jobbig och besvärande för dom. Finns ju de som har det värre. Jag har ingen trasig barndom. Inget att klaga på. Ändå kan jag inte rycka upp mig. År efter år. När ska det vända!? Jag har världens bästa sambo. Men hur länge kommer han orka.

Gahhh!! Varför ska allt vara så tungt. Gör ju allt jag kan för att må bra. Och de verkar inte hitta någon diagnos hos mig. Men varför mår jag såhär!! Faller ihop så fort jag får lite ömhet och kärlek. Varför jag jag inte bara få leva. Fyller 29 på fredag. Känner mig bara stressad/pressad/ och misslyckad. Kommer aldrig kunna få barn med detta psyke. Min sambo kommer aldrig orka mig i längden. Vad är felet på mig!!!!????

Hej.

Det vi kanske oftast pratar om i till exempel media är bara toppen på isberget. Våldtäkt, incest, misshandel och så vidare förekommer ofta samtidigt med kärlekslöshet … En nog så allvarlig brist. Betyder inte att kärlek inte finns under ytan, undantryckt. Om du vill lära dig mer om din medicin kan du kolla runt på madinamerica.com. Boktips för alla här: Att återerövra sitt liv

Fyllde år igår. Klarade inte av att ha något firande hemma. Sa att jag inte ville fira och att jag bara ville vara hos mina föräldrar och hänga. Min sambo jobbade sent. Mamma fixa ändå så fint. Fick sån ångest när jag åkte hem sedan. Kände mig otacksam och krävande. Min sambo gav mig ingen present eller blommor. Vet inte varför. Han är alltid så snäll och omtänksam. Anar att han inte vågade när jag sa att jag inte ville göra någon stor grej av det här. Men de triggade igång ännu mera ångest. Somnade igår med sån otrolig ångest. Men ville inte ta nån medicin för de för då vet jag att de skulle trubba av mig även nästa dag. Och de kändes så hemskt att jag skulle förlora hela helgen pga ångest på kvällen. Men idag vaknade jag med sån ångest. Orkar inte ens prata med sambon. Känner mig bara jobbig. Vill bara skära mig eller skada mig nu. Skriker inombords. Känner att jag håller på att tappa kontrollen totalt. Hjälp mig!

Jag tycker du ska allvarligt överväga att fasa ut den eller de antidepressiva medicinerna, men sluta absolut inte tvärt. Läkare, till och med psykiatriker, är oftast dåliga på att hjälpa till och instruera i detta, så sök annan hjälp. Fann en grupp på Facebook som verkar bra: https://www.facebook.com/groups/152883198757836/.

Det finns verkligen mycket i ditt inlägg att prata om. Du berättar till exempel att du känner dig jobbig. Du har antagligen anledning att vara jobbig, att vara jobbig kan behövas. Vad gör du för att vara jobbig?

Anonym skrev:

Fyllde år igår. Klarade inte av att ha något firande hemma. Sa att jag inte ville fira och att jag bara ville vara hos mina föräldrar och hänga. Min sambo jobbade sent. Mamma fixa ändå så fint. Fick sån ångest när jag åkte hem sedan. Kände mig otacksam och krävande. Min sambo gav mig ingen present eller blommor. Vet inte varför. Han är alltid så snäll och omtänksam. Anar att han inte vågade när jag sa att jag inte ville göra någon stor grej av det här. Men de triggade igång ännu mera ångest. Somnade igår med sån otrolig ångest. Men ville inte ta nån medicin för de för då vet jag att de skulle trubba av mig även nästa dag. Och de kändes så hemskt att jag skulle förlora hela helgen pga ångest på kvällen. Men idag vaknade jag med sån ångest. Orkar inte ens prata med sambon. Känner mig bara jobbig. Vill bara skära mig eller skada mig nu. Skriker inombords. Känner att jag håller på att tappa kontrollen totalt. Hjälp mig!

Hej, jag känner igen mig väldigt mycket i hur du mår och känner. Hur mår du nu? Jag tror att du kan behöva byta mediciner, men tror inte att det är bra att du slutar (även om det görs långsamt).

Jag åt antidepp i många år utan att det egentligen hjälpte. Blev mest bara avtrubbad och trött. Nu har jag fått helt andra mediciner som funkar mycket bättre, så det kan vara värt att byta. Har haft självmordstankar till och från sedan barndomen. Men helt utan anledning. Hur ska man förklara för omgivningen hur man mår, speciellt när inte finns något som förklarar varför man får dessa djupa dippar. Bara en sån sak får man ju ångest av!

min diagnos är Bipolär typ 2, GAD och Dystymi. Men det tog 35 år innan jag fick vettig hjälp.

Ge inte upp!

Åh, jag känner precis igen mig Purple Sopuru!

Ett gott råd till dig dock- Sluta inte med dina tabletter – det kan få katastrofala följder! Däremot tycker jag att du borde få byta, så snart som möjligt. Fick också olika anti-depp i flera år, men nu har jag äntligen hittat något som jag tycker funkar bra. Alla mediciner fungerar olika bra på olika människor. Själv får jag numera Fluoxetin och Lamotrigin. Tidigare har jag fått Citalopram (funkade inte alls på mig) sedan Venlafaxin i många år som mest gjorde mig trött och avtrubbad – och väldigt otäcka biverkningar när den skulle fasas ur 😱.

Har också bråttats med ångest och självmordstankar sedan tidig ålder – utan anledning! Har ofta gråtit hysteriskt på jobbet när paniken satt igång och ibland dåligt samvete att jag ens finns till. Trott att alla hatar mig. Jag ville göra omvärlden en tjänst genom att ta livet av mig. Men hur ska man förklara för omgivningen hur man känner, och varför man känner som man mår? Även när jag samtalar med min psykolog och psykiatikern kan jag ha dåligt samvete. Vad gör jag ens där. Många som verkligen har anledning att må dåligt!

För närvarande mår jag tack och lov mycket bättre.