Jag vill inte leva längre

[Green Cypoge]

Hej, jag vet inte riktigt hur det här funkar och om ngn ens kommer se det här men jag måste bara få skriva ut mina tankar

Jag har haft diagnostiserad depression sedan 2019 men det har hållit på flera år innan min diagnos. Jag har en psykolog men han hjälper inte speciellt mycket.

Jag har alltid känt mig ful och äcklig och har aldrig riktigt kunnat se mig själv som en vanlig människa, det låter förmodligen dumt men jag har alltid känt mig så ful så att jag inte har kunnat titta mig själv i spegeln eller i en kamera. Jag har liksom alltid tyckt att jag e fulast i hela världen. Nu vet jag att det inte är så och att alla är fina på ett eller annat sätt men jag känner bara mig värdelös. Jag har fula ärr över hela kroppen och i ansiktet, jag har cerebral pares så jag ser lite konstigt ut när jag går, jag har stora mörka födelsemärken i ansiktet och på armar och ben. Det känns liksom omöjligt att kunna känna sig fin, dessutom blir det svårare när ens pappa har kallat en ful och tjock i flera år och ens mamma säger att jag överreagerar med precis allt jag säger.

Så fort jag försöker prata med mina problem med min mamma så säger hon antigen att jag överdriver och att allt kommer lösa sig eller så säger hon att hon har det mycket värre och försöker liksom jämföra oss. Såklart så förstår jag att andra har det värre än mig också och jag tycker absolut inte synd om mig själv. Men det känns bara jobbig att när jag berättar för min mamma att allt känns jobbigt t.ex och att jag vill dö och att hon då svarar med att allt är så mycket jobbigare i hennes liv för att hon måste ta han om mig och att hon säger dessutom att hon håller på att ge upp och att hon även vill ta sitt liv samt att hon typ lägger alla sina problem på mig och nästan förväntar mig att lösa dom?

Jag vill inte bo kvar hos min mamma när hon håller på så här, jag älskar min mamma mer än något annat och hon är så fantastisk, det är bara att när jag mår det minsta dåligt och vill prata med henne om det så ska hon nästan alltid göra om det och påminna mig om hur mycket allt är i hennes liv. Allt detta blir så mycket och allt jag gör just nu är bara att planera min död, jag vill dö det är allt jag kan tänka på just nu men på samma gång så vill jag typ inte dö. Jag har försökt att ta mitt liv några gånger innan men misslyckats, men denna gång planerar jag flera månader i förväg.

 

[Green Gohyte]

Det låter riktigt jobbigt. Din mamma verkar inte kunna visa empati och stöd som hon ska utan vänder samtalet om hur du mår till att handla om henne själv istället.Det är en brist, oförstånd eller oförmåga hos henne , inget som alls beror på dig. Du är bra som du är och du har rätt att bli lyssnad på. Hur är psykologen, har du berättat om hur dina föräldrar beter sig för honom?

[Green Cypoge]

Tack så jättemycket, jag uppskattar verkligen att du svarade och tog dig tiden att läsa och ge råd, jag har inte tagit upp detta med min psykolog än eftersom att det är sommarlov dessutom vet jag inte hur jag ska ta upp det utan att min mamma får reda på det eftersom att jag är rädd att hon ska ta det på fel sätt

[Green Gohyte]

Jag vet inte, men måste psykologen berätta för dina föräldrar vad du säger? Min mamma var väldigt dålig på att lyssna och ge stöd under min uppväxt. Jag känner igen det du skriver om att vända det till att handla om henne själv och även att “jämföra” problem. Varje gång jag visade svaghet gjorde hon mig bara ännu mer lessen. Jag förstod inte vad som hände, trodde väl att det var normalt. Hon har även bra sidor, men kan inte ge stöd när det behövs.Det tog väldigt lång tid innan jag kunde se detta och förstå att det inte handlade om mig. Du verkar inte vara så gammal,så det är jättebra att du redan verkar ha insikt om dina föräldrars brister. Det är en bra början! Man kan börja må bra även med mer eller mindre kassa föräldrar, men man behöver hitta andra bra stödjande personer.

[Azure Dukika]

Man kan verkligen känna missnöje med sin utseende och vad andra än säger så spelar det yttre en roll.

att umgås med andra som inte har något perfekt utseende kan ju hjälpa. Om de har ett varmt och trevligt sätt och får en att skratta kan man nog komma till punkt där man ser vad som verkligen är viktigt, man kan acceptera att det är som det är, det är inte kul att ha det utseende man har men man kan tänka bort problem ganska ofta ändå. Även om det fortfarande finns dagar när man börjat gråta framför spegeln eller när man scrollar runt på instagram och blir påmind.

livet är verkligen inte rättvist och det är okej att känna sig arg och gråta ibland.

försök att hitta stunder där emellan där andra saker hos dig är unika och att den du är har ett syfte för andra och det här samhället.

Du behövs absolut som den du är!