Jag orkar inte mer

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte bära på denna tunga känsla längre. Jag mår så dåligt att de känns fysiskt. Depressionen pumpas runt i blodet och det känns som att jag går sönder inifrån.

Min mamma drack sig själv till demens på några få år. Jag har varit så arg på henne, jag hatade henne för att hon drack. Hon valde alkoholen framför sina barn. Nu är det ett år sedan hennes minne försvann. Hon minns mig men hon minns inte vad hon har gjort. Hon minns inte hur hon har skadat sig själv. Hon mådde också fruktansvärt dåligt, det måste man om man gör så mot sig själv. Jag har undvikit henne i flera år och ångrar jag det. Jag känner skuld, jag kunde gjort mer.

Nu när jag träffar henne är hon tom i blicken. Det är som att kolla rakt in i en ledsen själ och jag går sönder ännu mer inifrån. Jag kommer aldrig att få tillbaka min mamma. Jag vill bara krama henne och stanna i hennes armar för all tid men det känns som att hon inte är kvar.

Jag orkar inte mer. Jag har varit i ett förhållande sen år tillbaka. Det känns som att jag aldrig kommer vara tillräcklig. Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv. Jag har gett hela mig själv, jag skulle göra allt för denna människa. Kanske behöver …..  inte mig, kanske är jag inte viktig. Hur förlåter man sig själv efter man låtit någon behandla en såhär.

Varför förstår jag min mamma. Varför förstår jag vad hon gjort mot sig själv? Jag vill också glömma. Jag vill inte heller leva längre.

 

Hej Pink Rytita,

Stor kram till dig. Hör att du mår väldigt, väldigt dåligt och lever i mycket smärta. Både sorg och skuld över det som varit men även det som är. Förstår också att det gör så ont att se sin mamma i det här tillståndet och att du bara vill krama om henne och berätta att allt kommer bli bra. Vet hur det känns att se sina föräldrar i såna tillstånd och att man går sönder inombords, det har jag också gjort. Det kan inte varit lätt tänker jag att se sin mamma välja alkoholen framför en själv och måste satt djupa spår av besvikelser. Så även hon hade kanske kunnat gjort annorlunda. Eller inte. Jag tänker att det är ingens fel att det blivit såhär utan att det är en något som byggts upp under lång tid bakåt och som blivit snett redan där? Varför fick t ex inte din mamma hjälp när hon mådde så dåligt och istället tvingades välja alkoholen för att stå ut? Tanken i vårat samhälle är ju inte att nära anhöriga ska rädda varandra utan man ska som medborgare ha rätt till stöd. Det gör ont i mig att leva mig in i eran situation. Så djupt orättvist att det blivit såhär.

Skickar massor av kramar och omtanke

 

Det kanske inte var alkoholen, många får demens utan att dricka.
Och många alkisar dricker tills dom stupar, utan att nånsin få demens

 

Så klandra dig/henne inte

 

Och när hon var aktivt missbrukare kunde du inte göra nåt,
är det några som är svåra att ändra, så är det alkisar

 

Var bara där och försök vara positiv.
Hon kanske inte är olycklig, det kanske bara ser ut så,,, får du försöka tänka

Vi vet ju inte vad som rör sig i deras inre
Heroinister kan ju se helt fördjävliga ut, men säger dom mår så himla braaa dom bara kan!
tex

Alltså kanske hon inte mår dåligt ?
Men du mår dåligt om du tänker att hon gör det

 

Kram till dig