Hur överleva ännu en nyårsafton i total ensamhet?

[Purple Vajefu]

Är 42 år, arbetslös, har inga släktingar eller vänner, bor i en håla på landsbygden och lider av djup depression. Har varit helt ensam sedan runt 15 års åldern. Jag lovade mig själv föra nyårsafton att nästa gång ska jag inte vara ensam men nu är jag det tyvärr. Har kontaktat svenska kyrkan men de har inte tid, de få aktiviteter som Finn i byn är bara för pensionärer. Det enda jag tänker på är att begå självmord- även i drömmarna.

Kommer inte ens ut genom dörren längre har svårt att komma upp ur sängen. Har sjukskrivit mig själv men får bara göra det i Max 7 dagar sedan krävs läkarintyg. Arbetsförmedlingen struntar i mina diagnoser har gett upp att föra dialog med Arbetsförmedlingen. Har inget att se fram emot och har självmordstankar varje dag. Tänkte ta några propavan tabletter vid 20:00 så jag kan sova vid tolvslaget och slipper lyssna på alla glada människor. Är besviken på vården tycker inte att jag får någon hjälp- bara mediciner med hemska biverkningar som tvingar till sjukskrivning vilket jag inte har råd med. Om jag tog livet av mig skulle jag göra samhället en tjänst. Jag är helt osynlig i samhället, bara en belastning och fyller ingen funktion. Vad ska jag göra av mig själv? Att leva är tortyr varje dag. Hur ska jag göra för att orka leva??? Jag har varit inlåst på psyk akuten efter ett självmordsförsök men det var hemskt och hjälpte inte alls. Vad ska jag göra av mig själv när allt bara gör ont hela tiden?
Förlåt för att jag spyr ut all min skit men jag är desperat.

mvh Alexandra

[Purple Pyteqi]

Hör ditt desperata rop på hjälp. Du är inte ensam om att sitta själv på nyår, även om det inte slätar över det du känner. Jag själv tänker att nyår inte känns så besvärligt som det gjorde på julafton. Jag bor också på landet, och har haft djup depression sedan 10 år, inte för att det förminskar dina känslor, men det har blivit värre för varje år som går. Känner igen mig i det du skriver att på små orter handlar de flesta aktiviteter just pensionärer.

Känner igen mig i att inte komma utanför dörren eller att ens komma ur sängen, jag har varit heltidssjukskriven sedan 2019. Tänker att det är oerhört dystra tankar du har kring självmord, inga bra tankar men jag lägger ingen skuld på dig för det, sådana tankar är svåra att släppa när dom fått fäste, jag känner igen mig. Förstår din desperation.

Själv kommer jag i min ensamhet spela Bingolotto, det är tragiskt. Jag kommer nog inte ens vara uppe kl 00, när det nya året börjar, jag känner inte att ett nytt år kommer bli bättre, för mig alltså.

Jag önskar dig ett gott nytt år iaf.

[Purple Nodali]

Har du någonsin funderat på att flytta till en större stad och liksom starta om? Du skriver att du inte har några vänner eller familj där du bor. Det är aldrig försent att satsa på nya vägar och öppna nya dörrar i livet. Du är endast 42 år och kan ha så många fantastiska år framför dig. Valet är ditt. Vem vet vilka fantastiska platser och människor som kan upptäckas och mötas bara du tar steget? Din tid i livet kan fortfarande bli meningsfullt och lyckligt bara du inte ger upp och accepterar att resten av ditt liv måste fortsätta att se ut och kännas som det gjort under de senaste åren.

Ge inte upp. Gör den största och viktigaste investeringen som du någonsin kan göra i ditt liv. Investera i dig själv så kommer mening och lycka bli din nya verklighet.

[Blue Jibaja]

Tyvärr tror jag att det ofta är så med vården, att de skriver ut mediciner och att det är den hjälp som finns att få om man inte söker vård privat. Det verkar inte som att de själva vet hur de ska hjälpa människor, åtminstone är det min erfarenhet av vården.

Vad tror du själv att du skulle behöva för stöd för att kunna må lite bättre?