Hem > Forum > Arbete & Skola > Helt slut förälder

Helt slut förälder

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Har två barn, tonåringar. En med adhd, en med autism. Är själv diagnosticerad med adhd.

    Barnet med autism går i autismklass. Lär sig mycket fort, hatar upprepningar och står inte ut i skolan. Kommer gå ur åk 9 med nätt och jämt behörighet till praktiskt gymnasium men vill absolut inte vistas i skolmiljö mera.

    Barnet med adhd är deprimerat, har ångest, tvång. Låg flera år före jämnåriga vid skolstart, fick bara sitta av skolan trots löfte om stimulering. Vi blev lurade av skolan.  Barnet klarar nu knappt av skolan alls på nåt sätt.

    Båda har mycket hög skolfrånvaro.

    Soc kan inget göra. Skolorna gör vad de kan. Bup gör vad de kan. Inget funkar, för det blir ju inte bättre. År ut och år in.

    Jag har två anhöriga som tog sina liv. Jag misstänker det här är ärftligt.

    Ärligt talat, det här känns nattsvart. Vi har gjort allt, känns det som. Fått väldigt mycket hjälp på olika håll, men vi bränner ut oss allihop på löpande band. Nu orkar jag inte med mera möten, hjälpinsatser, mediciner, socanmälningar, samtal. För det funkar ju inte på oss.

    Orkar inte slåss längre.

    Vet inte vart jag ska ta vägen. Vad jag än gör blir jag en fruktansvärt dålig förälder. Jag kan inte fly någonstans, och vad jag än gör så hjälper det inte. Det här är fullständigt ohållbart. Är desperat nu.

    Det låter nästan som ni är i behov av en större förändring..? Försök att komma på vad som skulle kunna ge er mer energi från ett annat perspektiv än från skolan och bup. Gör någonting tillsammans i vinter, är mitt tips. Det är viktigt att rå om varandra i mörkret! <3

    Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Har också två barn med NPF och särbegåvning, och dessutom egna NPF-diagnoser. Man får kämpa på ett sätt som få kan förstå. Jag pendlar ofta mellan hopp och förtvivlan, men kan ändå kanske förmedla lite hopp.

    Min 18-åring blev utbränd när han började på gymnasiet. Efter två års kämpande hoppade han av och började om på estetiska programmet, musik. Han fick anpassat schema så att han bara har musikkurser. Sakta men säkert ser vi att han börjar hitta livsglädje och energi. Att han bara är i skolan 2 timmar/dag gör inget, han mår ju så mycket bättre nu!

    Jag har fått boendestöd och hemtjänst som städar en gång/vecka. Det är en bra avlastning. Men trots det är det så oerhört tufft. Även om sonen nu mår bättre börjar “kriget” med och för 11-åriga lillasyster.

    För att orka åker jag iväg ensam varannan helg. Att göra “roliga saker” tillsammans känns otänkbart, jag skulke aldrig orka, och det slutar så ofta i utbrott (dottern) att det roliga försvinner.

    En liten hjälp för mig att orka fortsätta är att försöka påminna mig själv och familjen om ljusglimtarna. För de finns där även när allt känns mörkt.

    Har samma med en son med adhd, extremt skoltrött och trots att han blev överintagen på lantbruksprogrammet som han ville fungerar inte ändå. Vet inte om den egna skammen, att veta att han mår skit eller rädslan över hur framtiden blir utan en utbildning är värst. Det enda jag vet är att på ett eller annat sätt löser det sig men det är inte tillräckligt för att lugna mig 🤦‍♀️😪

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.