Ett tungt liv

[Purple Recuvy]

Hopplöshet tränger sig på.

Stressen är konstant, likaså pressen och viljan att lyckas. Jag är en hårdjobbare , det har jag alltid varit. Men efter att min livskamrat blev misshandlad (grov misshandel/mordförsök) 2018, så blev livet verkligen tufft. Inte bara återhämtningen , utan jag hade plötsligt allt ansvar för tvätt/handla/matlagning/städ/inkomst. Jobbade på en industri -och där blir det lätt ofta övertidstimmar.

Plötsligt blev jag gravid förra året. Kämpar nu dagligen hårt med att ta hand om/fostra en 10mån vild liten busunge. Plus allt det andra ikring. Ingen avlastning såpass att jag får ensamtid, ens 1h (nej det finns ingen farmor/mormor som orkar i nån större utsträcknin). Mannen är heltidssjukskriven pga men av misshandeln. Senast jah fick ensamtid var för 3mån sen – efter det har det gått i ett. Nu vill jag inte mer. Orkar inte. Energin är slut och jag lyckas inte fylla på depåerna. Har tänkt såå många gånger “måtte ingen ge mig ett skjutvapen, för då skjuter jag mig själv”.. älskar man och barn men jag KAN bara inte mer. ORKAR bara inte mer. Psykiskt och fysiskt slut. Har någon annan känt så ?

 

[Pink Hufehe]

Ja svar JA…

jag får aldrig egentid, är alltid på helspänn även när jag vilar / sover.

och särbon städar inte i sin lägenhet så det får jag göra, vilket suger musten ur mig.
vet precis hur du känner!

jag är också slut fysiskt och psykiskt väntar bara  på att jag ska kollapsa

jag tänker att så kan det inte  få vara. Man måste få hjälp på nåt sätt, om det går så långt att du har självmordstankar.

varför ska vi som gör slut på oss ha det som vi har det?? Är det rättvist?? är det rätt?? Jag tror inte det. Om man sliter ut sig så mycket att man håller på att krascha totalt, så kan man ju inte jobba, vilket är dåligt för dem på jobbet, det måste finnas nån hjälp du kan få på tex vårdcentralen säg att du håller på att gå in i väggen, att du snart kraschar ….

jag vet inte, men jag vet hur du känner!