Jag var inte bara ensam när jag var i din ålder, jag var rent ut sagt utmobbad. Hade jag vänner gick de på andra skolor. Jag spenderade mer tid än nödvändigt till att vara för mig själv och det var inte bara känslor jag hade, en hel klass vägrade ta kakor till lunch för att det var jag som hade bakat. Vare sig man är neurotypisk eller inte är alla tvugna att finna sig själva först. Det är tråkigt när man behöver göra det tidigt och för att ingen annan har tid eller lust och ses, men kan man lära sig att trivas i sitt eget sällskap blir det lättare att prata med och ta del av andra sociala sammanhang också. I och med det att jag numera vet vem jag är och vad det betyder för mig kommer jag bra överens med mina arbetskamrater, men jag har dessutom många vänner utanför jobbet och i byn jag bor i därför att alla jag ännu känner har fått finna sig i mig på samma villkor som jag gjort.
