Hem > Forum > Arbete & Skola > djup förbittring

djup förbittring

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Kort sagt så har jag mommy issues. Under hela min barndom så blev jag psykiskt och fysiskt misshandlad, nu när jag har blivit äldre så konfrontera jag henne. Men hon har inte ens anständigheten att erkänna det hon gjorde mot utan leker förvånad när jag tar upp det. Nu så känner jag vara en sån förbittring för henne. När min biologiska far lämna oss så bröt helvetet lös. Hon blev arg och tog ut ilskan på mig. Jag försökte alltid hjälpa henne och ge henne stöd men ändå så gjorde hon som hon gjorde.

    En av mina tidigaste barndomsminnen är hur hon brännmärkte mig som femåring, hon tog en gaffel, satte på spisen och höll gaffeln mot spisplattan tills den blev brännhet sen så tryckte hon den mot min hand. Det här påminns jag om fortfarande för brännmärkena är kvar på min hand. Hon blev kontrollerande. Hon bestämde över det jag skulle ha på mig, hur jag skulle bete mig, vad jag ska och inte ska göra, hur jag skulle vara. Jag var tvungen att följa de reglerna annars så blev jag slagen. Ett annat minne var att jag blev slagen bara för att jag prata och skratta under en kväll. Jag var inte duktig nog, inte bra nog för henne. På grund av hennes kontrollerande sätt så utveckla jag social fobi, när jag var liten så trodde alla att det var lite blyghet. Det här hindra mig från att vara som hennes vänners duktiga barn som servera te när hon kom på besök och som hälsade på henne. Jag kunde inte prata med främmande människor för jag fick panik varje gång och ändå så tvinga hon mig att göra det och jag blev hotad med stryk.

    När jag var 12 så åkte hon iväg på en resa och lämna mig med hennes pojkvän som inte kan svenska så bra och när han behövde gå någonstans när hon var bortrest så bad han mig att följa med för att översätta men som sagt jag vågade inte. Och vad sa min mamma? Jo hon sa till honom säga till mig ”gör du inte detta nu så kommer jag kasta ner din kanin från balkongen”. Så jag på grund av rädslan för vad som skulle hända min kanin följde med och tvingades genom hot att prata med främlingar.

    Det här är bara några stycken av de starkaste barndomsminnen jag har och när jag tänker på hur hon inte ens har bett om ursäkt och vägrar att ens erkänna det, så jag blir så jävla arg. Hon har målat upp sig en fin bild av vilken bra barndom jag har haft och säger att jag borde vara mer tacksam. Hon vet om allt det här och att det inte känns toppen direkt, jag mår dåligt och har hamnat i ett ställe jag inte vill vara på. När jag berättade för henne att jag ville dö så sa hon ”prata inte om sånna här negativa saker med mig” och vände bokstavligen ryggen till mig. Jag har inga vänner som jag kan prata med det här om. Och min kanin, han som var det ända ljuset i mitt liv är död så nu är jag lämnad helt själv med denna förbittringen. Min personlighet är inte gjord för den här världen. När jag söker jobb så letar alla efter en extrovert människa som alltid har ett leende på läpparna men jag är så långt ifrån det man kan komma. Jag vet nu att jag kommer att få uthärda, jag kommer att få uthärda livet och när jag tänker på det varför ska jag försöka?

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.