Deppig av vardagen

[Indigo Dujusu]

Det känns som att mitt liv bara har varit en enda lång kamp ända sedan tidiga tonåren. Fram tills jag var 22 år (är 32 idag) så kunde jag trots allt ha några ordentliga ljusglimtar här och var som höll mina livsandar uppe. Men sedan dess har tillvaron mestadels varit en kamp. En kamp att motivera mig att kliva upp på morgonen. En kamp att ta mig igenom en arbetsdag. En kamp att sköta alla hushållssysslor. En kamp att motivera mig att träffa folk.

Jag har käkat antidepressiva sedan jag var 19 år men håller just nu på att trappa ned dosen då jag tycker att de dämpar min känslighet och kreativitet.

Utåt sett så försöker jag verka ”normal” och göra allt som förväntas av mig, men inombords känner jag ett stort motstånd till allt som jag tar mig för. Det enda som känns något sånär lustfyllt är mitt skrivande. Men jag kan ju inte hålla på och skriva hela tiden – jag måste ju se till att sköta min vardag. Problemet är att vardagens alla göromål tar så otroligt mycket energi från mig. Allt känns bara så himla meningslöst.

Just nu försöker jag ta mig ifrån jobbet som jag vantrivs på, men än så länge går det trögt på den fronten.

Jag har alltid känt att jag inte passar in i det här systemet som bygger på att man måste tvinga sig upp tidigt på morgonen flera dagar i veckan för att masa sig iväg till ett kontor där man sitter instängd hela dagen och utför monotona uppgifter.

Jag har bett min chef och uppdragsgivare om att få mer utmanande och varierande uppgifter, men jag har tyvärr inte fått något gehör för det.

Jag känner mig så fruktansvärt låst av att tvingas följa ett strikt arbetsschema där man förväntas jobba och gå på rast på bestämda tider. Jag vill kunna vara ute 1 timme mitt på dagen för att ta tillvara på solljuset så som hälsorekommendationen lyder. Men hur ska jag kunna göra det när jag bara har 45 min – 1 h total lunchrast? Jag vill inte behöva jäkta mig igenom den där lunchtimmen.

Jag trodde att jag skulle vänja mig vid det här levnadssättet men har insett med åren att jag aldrig kommer att kunna göra det. Min konstitution är helt enkelt inte anpassad för det. Det får mig snarare att känna mig som en robot än en levande människa.

Förut hade jag en äldre kollega på jobbet som gjorde det mer uthärdligt att vara där. Det kändes som att hon verkligen såg mig och det var väldigt lätt att prata med henne. Men sedan hon gick i pension så har jag ingen på jobbet som jag kan prata med. Det är aldrig någon som frågar hur jag mår eller inleder en konversation med mig. När jag kliver in på morgonen så är det knappt någon som ens lyfter på hakan och möter min blick. Alla har sin blick fastnaglad i dataskärmen. Hela tillvaron på jobbet känns närmast robotlik. Det finns inget liv där och det färgar verkligen av sig på mitt mående.

Jag jobbar som sagt på att ta mig därifrån och skapa alt. hitta ett nytt jobb. En del i den processen är att bli klar med mina studier som jag kör parallellt med jobbet. Men så som mitt mående är just nu så går det som sagt trögt.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, men ibland känner jag mig bara så fruktansvärt ensam i min upplevelse och mitt ständiga kämpande.

[Indigo Jysyne]

Hej!

Jag tänker att det är en mycket utmanande situation att inte trivas i vardagen och på jobbet. Allt blir som du säger en kamp. Jag tror det är bra att du funderar på att söka nytt jobb. Det är ju viktigt att trivas med sina arbetsuppgifter och att man har trevliga arbetskamrater. Det som hjälp mig mycket när det gäller att trivas och må bättre i vardagen är mental träning. Det kanske inte är just det som får dig att må bättre det finns ju mycket man kan prova som meditation, mindfulness, yoga etc. Då lättade min psykiska ryggsäck och jag kände mer glädje överlag. Olika situationer blev inte lika utmanande längre och alla typer av relationer kändes roligare och mer givande. Det var dock en process och gick inte över en natt. Jag tror också att skrivande kan vara läkande för dig. Jag vet att det finns olika metoder för det. Man kan läsa om det på nätet. Jag har dock inte testat skrivande själv. Hoppas du hittar något som får dig att känna mer glädje i vardagen. Kram😍