Bipolär, annhörig

Jag behöver hjälp och råd.

Min lillebror är 20 år och utvecklingsstörd, jag vill att han gör en ordentlig utredning eftersom jag tror att han är bipolär. Han har sedan några år fått ett humör från helvetet samtidigt som han är väldigt rolig, han skäms inte för något och är ofta väldigt speedad samtidigt som han ibland är helt slut i kroppen. Han kan inte hålla i pengar och slösar bort veckopengen första timman. Han bor på ett boende sen ett år tillbaka och ”sköter sig själv” vilket innebär att han gör precis det han känner för och går ut när han vill.

Hans humör svänger väldigt fort och han kan hota med att ta sitt liv om han tillexempel inte får pengar. Vår mamma har vart utomlands nu och jag tror att han har snott sprit från mammas förråd samtidigt känns det som att han är påverkad av något.

Finns massa att skriva om honom men jag skulle framförallt vilja ha hjälp med hur jag ska gå till väga? Hur får jag honom att göra en ordentlig utredning? Han hatar psykologer och läkare så mycket så att ljuger för dom och säger att allt är toppen och att han mår jätte bra.

På din beskrivning låter det inte som han är bipolär. Eftersom man är euforisk när man har en manisk är man i regel inte ilsken (i alla fall är jag aldrig det). Det utmärkande är ju att man har perioder med mani varvat med depressiva perioder. Däremellan mår man som vanligt. Så om han även har perioder när är låg och drar sig undan kan naturligtvis vara det. Det är ärftligt, så om någon av era föräldrar har det är det ju sannolikt så att din bror har ärvt det.. Jag tycker det finns bra videor på YouTube där det beskrivs vad som särskiljer oss som är bipolära från andra diagnoser som påminner om bipolär sjukdom.

Jag känner igen mig i det där med att beskriva att allting är bra, jag fick bipolär sjukdom när jag var 19 men sökte ingen hjälp för det förrän jag var närmare 50 år. Det som fick mig att söka hjälp var för att en kollega sa att jag påminde om hennes syster som har samma diagnos. Min fd man blev alltid sur när jag var i en manisk fas och slutade prata med mig då och sa enbart “sök hjälp”. Barnen har sagt i efterhand att de tyckte jag var läskig när de var yngre eftersom jag gjorde konstiga saker på nätterna. Jag tänkte bara att “man är ju som man är” och kände inget behov av hjälp förrän min kollega ingående förklarade vad det beror på att man är manodepressiv.

Hur som helst är det nog omöjligt för honom att få en utredning om han själv inte vill det. Jag ville ha en men den specialist-mottagning som gör sådana utredningar avslog läkarens remiss. Så han skickade mig till en psykiater istället för att få medicinering som delvis hjälper. Medicineringen är ju livslång och ibland kan jag tänka att jag ska sluta med den eftersom jag dels inte har den grövsta varianten (typ beställer 8 kylskåp på nätet) och dels vet jag inte riktigt om biverkningarna av medicinen väger upp fördelarna som i princip handlar om att skona anhöriga och kollegor m fl.

Nu är ju din bror utvecklingsstörd och hatar sjukvården, men ett tips som jag såg på youtube är att glasögon med gult glas hjälper när man är manisk. (Låter ju som ett skämt, men det var en seriös film på en amerikansk “psykolog-kanal”, minns tyvärr inte namnet, sök på bipolar disorder glasses) Jag tänker att du kanske kan få honom att använda sådana så att han kan må lite bättre.