Bipo-lärare

[Green Coniny]

Höst igen!

Jag trodde att jag var hyfsat stabil på min medicinering. Jag har bytt arbetsuppgifter, gått ner rejält i arbetstid. Gått ner i vikt. Skaffat en regelbunden livsföring med ordentligt med (bra) sömn, en bra kost och motion.

Jag har diagnoserna bipolär typ 2 samt utmattningssyndrom. Den senare har jag under det senaste året varit sjukskriven för på hel- och deltid. Jag har under den tiden sakta börjat må bättre ifrån en lång depression. Jag har varit stundtals lätt dyster, men också mått ganska bra. Däremot har jag förlorat flera kognitiva funktioner. Minnet är sämre, koncentrationen är dålig men framför allt är jag så fruktansvärt trött. Min energinivå är kanske hälften av det som jag känner igen som “jag”. Tröttheten är det som får mig att må mest dåligt. Sedan jag började arbeta igen (5 timmar om dagen) har jag inte orkat fortsätta med löpningen. Jag sprang minst tre pass i veckan, varav ett 10 km pass. Jag går fortfarande mycket (ca 15000 steg om dagen i bara vardagsmotion då jag går överallt).

Jag har haft höga ambitioner. Jag är smart och duktig på mitt yrke. Jag är lärare. Problemet är att jag blivit ljud- och ljuskänslig samt fått väldigt lätt att bli stressad.

Det känns hopplöst att klara yrket, men jag tror samtidigt inte att det finns något yrke som skulle passa mig bättre. Jag har regelbundna arbetstider på förmiddagen, då jag funkar som bäst. Jag får vara aktiv. Jag tycker att det är roligt och värdefullt.

Sedan höstterminen drog igång har jag varit uppvarvad och deppig om vartannat. Just nu är det extremt mörker.

Det går upp och ner fort. Från dag till dag, ibland under samma dag. Jag har tidigare haft mixade perioder om höstarna. En lång dysforisk hypomani. En slags stressad,konstnärlig deppighet. Det är inte det jag upplever nu. Är det ett snabbsvängande skov?

Vad gör man? Jag har som tur är en jättefin familj som jag genast tänker på när tankarna blir som mörkast.

Jag mår dåligt av att inte kunna vara öppen med min sjukdom som jag egentligen skulle vilja vara, men jag tror inte att det skulle tas emot väl av alla föräldrar. Jag sköter mitt jobb snyggt och har aldrig fått ett utbrott eller gjort något konstigt. Det enda som händer är att jag ena dagen kanske dansar och sjunger med eleverna och nästa får kämpa för att hålla masken så att inte depressionen lyser igenom.

Min psykiater säger att jag har en “mild” variant och att hennes andra patienter har det mycket svårare. Jag antar att jag har det bra. Jag har hittills lyckats sköta familj och jobb, även om barnen såklart märker att jag inte mår bra och min man får sköta det mesta när jag mår som sämst. Jobbet har jag fått skala ner så mycket det var möjligt, men när jag orkar gå dit gör jag nog ett bra jobb.

Varför känns det då inte som att jag har en “mild” variant?

Finns det något mer jag kan göra för att må bättre?

Kommer jag någonsin bli piggare, eller har min utmattning blivit kronisk? (Det här är det som är min stora rädsla)

Skriv gärna om dina erfarenheter! Jag känner mig så ensam i allt detta.

Varma hälsningar Bipo-läraren

 

Hej, och jag känner igen mig!

När det svänger mycket under samma dag, eller från dag till dag, så är det inte så ”milt”. Det är ett rent helvete. Man vet inte vem man kommer att vara imorgon eller om en timme. Själv har jag slutat gå i terapi för jag kan inte lita på mig själv (vem jag är, kommer att vara) och för att jag har tröttnat på att dra samma historia om och om och om igen. Inte för att jag rekommenderar detta för dig, utan kanske byta psykiater eller om du inte redan är där så försök få remiss till bipolär mottagning.

Annars, förutom terapi, motion och eventuella medikament är det bra att få i sig tillräckligt med b12 och D-vitamin – bra för hjärnan och själen.

Hej igen, missade att du var diagnostiserad bipolär typ 2, förlåt. Byt psykiater för det är så fånigt att säga att andra har det svårare. På riktigt. För dig är det ett stort problem och du måste ventilera det i ett forum i stället för med psykiatern som är/ska vara professionell. BYT!

Jag skulle själv gå í terapi om jag haft uthålligheten och vettet. Att du dessutom har ett yrke som kräver mycket interaktion och engagemang med barn gör det än mer viktigt, både för dig själv, familjen och för eleverna. Jag hoppas att du blir bättre och jag vill gärna stötta dig.

[Green Coniny]

Tack så mycket för svaret!

Faktiskt är det min psykiater/läkare på psykiatrin, alltså en person vars uppgift antagligen till största del är att hålla koll på min medicinering (?) som jag pratar om. Vi ses ju väldigt sällan och klickar inte direkt, men hen verkar kompetent inom det medicinska så det går bra.

En terapeut har jag väntat på i över två år. I maj skulle det ha varit “min tur”, men jag antar att det är svårt att rekrytera samt att jag säkert räknas som en lågriskpatient då jag har ett bra kontaktnät, ingen missbruksproblematik, ett yrke och ett fast jobb. Och snabbpendlingen har kommit nyligen.

Tidigare har min hypomani varit närmast euforisk och positiv, men på sista tiden ingår den mest i ett depressivt mönster med korta stunder av energi och positivitet, men mest som irritation, rastlöshet och sömnsvårigheter.

Jag har aldrig tidigare tänkt så mörka tankar som jag gör nu. Att föreställa mig ett liv i den här berg-och-dalbanan får mig att ha väldigt svårt att föreställa mig en framtid. Jag har ingen dödslängtan, bara ingen livslust på sikt.

Att jag skrev här är för att jag hoppades få kontakt med någon i liknande situation, vilket jag verkar ha fått?! Jag kan absolut prata med min partner till viss del, men jag kan inte förklara hur det verkligen känns. Och som sagt- terapi verkar vara långt borta. Jag har dock bett om tid för att få prata om medicineringen som antagligen behöver ändras.

Jag har bra dagar också. Nästan normala, vad det nu är. Men precis som du säger så vågar man knappt glädjas då man bara oroar sig för nästa sväng. Och så har jag dessutom min utmattning som gör att jag ligger på soffan i flera timmar under en dag oavsett psykiskt mående. Som sagt -tröttheten är värst av allt!

Det kändes väldigt skönt att få ventilera, så tack!

 

Jag har oxå haft svårt att få terapi, det verkar som många tror att man får hjälp, men så är det inte alltid! Själv har jag kämpat i psykiatrin i över 20 år och har gett upp.Jag fick ingen terapi senast jag försökte, fick inte ens komma till psykiatrin. Jag är för sjuk för att kunna jobba. Har även svårt att ta mig till jobb pga ångest och utmattning.

[Green Coniny]

Anonym skrev:

Hej, och jag känner igen mig! När det svänger mycket under samma dag, eller från dag till dag, så är det inte så ”milt”. Det är ett rent helvete. Man vet inte vem man kommer att vara imorgon eller om en timme. Själv har jag slutat gå i terapi för jag kan inte lita på mig själv (vem jag är, kommer att vara) och för att jag har tröttnat på att dra samma historia om och om och om igen. Inte för att jag rekommenderar detta för dig, utan kanske byta psykiater eller om du inte redan är där så försök få remiss till bipolär mottagning. Annars, förutom terapi, motion och eventuella medikament är det bra att få i sig tillräckligt med b12 och D-vitamin – bra för hjärnan och själen.

tack! Jag skrev ett svar till dig men råkade posta det som en ny konversation i tråden.

[Green Coniny]

Anonym skrev:

Jag har oxå haft svårt att få terapi, det verkar som många tror att man får hjälp, men så är det inte alltid! Själv har jag kämpat i psykiatrin i över 20 år och har gett upp.Jag fick ingen terapi senast jag försökte, fick inte ens komma till psykiatrin. Jag är för sjuk för att kunna jobba. Har även svårt att ta mig till jobb pga ångest och utmattning.

Jag är så ledsen för din skull! Det ska inte behöva vara så här!

Jag ringde faktiskt psykiatrin helt förtvivlad precis innan min “krasch” och sa “jag förstår att jag inte är prioriterad, jag har familj och jobb och har hittills hållit mig flytande, men snart kommer jag att vara arbetslös och skild om detta fortsätter…” Sköterskan var den gulligaste person jag stött på inom vården. “Du är visst prioriterad. Inget av det du känner är normalt och jag vill väldigt gärna hjälpa dig”. Hon fixade telefontid med en läkare som skjutit upp min tid i månader. Jag fick hjälp efter det. Ofta handlar så mycket om att stöta på rätt person vid rätt tillfälle.

Ge inte upp! Fortsätt att söka hjälp och sätt upp delmål. Små, små steg framåt. Kanske inte jobb, men en hobby? En kort stund om dagen eller i veckan. Men regelbundet.

Ta hand om dig! Jag tror faktiskt innerst inne att livet kan och kommer att bli bättre.