Att tycka bra om sig själv

[Azure Gikavi]

Jag hör ofta människor prata om sig själva, mycket pga av att jag är gärna den tysta i konversationen. Däremellan får jag höra de ge komplimanger till sig själva ganska ofta. Någon som kanske pratar om hur det var på jobbet under helgen kanske nämner något om hur duktig hem var när hen skulle göra latteart till exempel. Och det känns så konstigt för mig som lyssnar. ’Varför ger du dig själv komplimang?? Ahh är det så man är när man är ”normal”.’ Vilket är chokande för mig. Men det kanske inte är så ovanligt eller?

Känner igen mig i den där förvåningen när man märker att folk är ganska självgoda? Som deprimerad kan det te sig ytterst märkligt att beskåda människor uppvisa sådant sinnessjukt bra självförtroende i miljöer – även i miljöer de inte alls har fog nog för att ha sådant gott självförtroende i. Det har i alla år också förbryllat mig sönder och samman. Var kommer denna övertygelse från? Är det så barn som blir behandlade med kärlek utvecklas till att bli? Är det verkligen enbart positivt?

Påminner även om när någon är väldigt kritisk till en att man får en sådan lust inombords att konfrontera med: och vad är det du åstadkommit i livet då som är så jävla storartat om man får fråga?

Den andra sidan av myntet är väl att det finns något som heter sund narcissism som handlar om att kunna ge sig själv bekräftelse och liknande, så det ska man ha i åtanke också.

När jag själv skryter vitt och brett om mig själv är det oftast inom områden där jag egentligen är som absolut sämst och har bräcklig självbild inom. Lite som att snygga personer går sällan runt och skryter om att de så himla vackra, medan en mindre attraktiv är väldigt mån om att berätta om att den ser minsann väldigt bra ut. Den smarta tycker inte själv att den är så himla smart, medan den lite mer blåsta gärna vill hävda sig själv som allmänt vetande. Sådan tror jag människan är – man vill lyfta fram och förändra sina svagheter. Kanske pga en inre önskan om att självbild och verklighet hörde mer ihop och därför skryter man.

Såg på gift vid första ögonkastet USA i går där en deltagare gled runt och sade “jag är en sådan himla bra person” och så gång på gång fick man bevis för att hon agerade på helt andra sätt. Så tror jag det oftast är att självbilden och verkligheten lirar inte riktigt med det som man glider runt och skryter om med sig själv.

Vet inte hur många gånger jag hört om hur min biologiska mamma sagt att hon är världens bästa mamma och med facit i hand så har hon två döttrar som tog avstånd i över 10 år. Det hon egentligen är väldigt bra på är praktiska saker som stickning, inredning och bygga saker, men det skryter hon aldrig om. Så vad skvallrar detta om? Ju sämre man är desto mer kommer ett behov av att övertyga sig om motsatsen, kanske. Och när man är good enough eller helt jävla fenomenal då bryr man sig inte ens om att upplysa andra om det.

[Pink Hufehe]

Indigo Fijylo skrev:

Känner igen mig i den där förvåningen när man märker att folk är ganska självgoda? Som deprimerad kan det te sig ytterst märkligt att beskåda människor uppvisa sådant sinnessjukt bra självförtroende i miljöer – även i miljöer de inte alls har fog nog för att ha sådant gott självförtroende i. Det har i alla år också förbryllat mig sönder och samman. Var kommer denna övertygelse från? Är det så barn som blir behandlade med kärlek utvecklas till att bli? Är det verkligen enbart positivt? Påminner även om när någon är väldigt kritisk till en att man får en sådan lust inombords att konfrontera med: och vad är det du åstadkommit i livet då som är så jävla storartat om man får fråga? Den andra sidan av myntet är väl att det finns något som heter sund narcissism som handlar om att kunna ge sig själv bekräftelse och liknande, så det ska man ha i åtanke också. När jag själv skryter vitt och brett om mig själv är det oftast inom områden där jag egentligen är som absolut sämst och har bräcklig självbild inom. Lite som att snygga personer går sällan runt och skryter om att de så himla vackra, medan en mindre attraktiv är väldigt mån om att berätta om att den ser minsann väldigt bra ut. Den smarta tycker inte själv att den är så himla smart, medan den lite mer blåsta gärna vill hävda sig själv som allmänt vetande. Sådan tror jag människan är – man vill lyfta fram och förändra sina svagheter. Kanske pga en inre önskan om att självbild och verklighet hörde mer ihop och därför skryter man. Såg på gift vid första ögonkastet USA i går där en deltagare gled runt och sade ”jag är en sådan himla bra person” och så gång på gång fick man bevis för att hon agerade på helt andra sätt. Så tror jag det oftast är att självbilden och verkligheten lirar inte riktigt med det som man glider runt och skryter om med sig själv. Vet inte hur många gånger jag hört om hur min biologiska mamma sagt att hon är världens bästa mamma och med facit i hand så har hon två döttrar som tog avstånd i över 10 år. Det hon egentligen är väldigt bra på är praktiska saker som stickning, inredning och bygga saker, men det skryter hon aldrig om. Så vad skvallrar detta om? Ju sämre man är desto mer kommer ett behov av att övertyga sig om motsatsen, kanske. Och när man är good enough eller helt jävla fenomenal då bryr man sig inte ens om att upplysa andra om det.

shit vad klok du är indigo, du tänker djupt liksom jag hänger knappt med men du har alltid en poäng!

jag tycker såna människor är störiga , alltså om dem uppenbart s k r y t e r, det är sjukt irriterande,  jag håller med om att det är lite konstigt?

Tack Pink Hufehe för fina ord! Tyckte själv det var mest nonsens så blev glad att du verkar fått ut något av det <3

Jag håller med er, det är lite konstigt. Är inte det kanske något maktmedel i vissa fall att informera andra om att man är liksom toppen på nåt? Tycker att det händer ganska ofta när man är ny på en arbetsplats att en och annan kollega tar tillfället i akt och förklarar utförligt att just det här yrket har de extra stor fallenhet för. De har hittat precis rätt. Samtidigt då som en annan har fullt upp med att lära sig rutinerna, de nya arbetsuppgifterna och försöka göra ett gott intryck på samma gång. Där och då är man ju inte alls jämbördiga. Så ganska onödigt då att ha en typ skrytmås vid sidan om sig och som ska göra en osäker, typ. Vore ju mer fair att höra om det efter några veckor iaf. Tror nog också det är något mysko på gång oftast när folk skryter, självförhärligar sig själva till andra och är väldigt självcentrerade i det.