Hem > Forum > Arbete & Skola > Att säga upp kontakten

Att säga upp kontakten

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Jag vill säga upp kontakten med min pappa. Jag är så besviken och sårad över hur min barndom blev. Känner mig elak då jag vet han kommer bli ledsen, men samtidigt är jag det också. Sedan han hittade en ny fru och hennes barn har jag helt hamnar i skymundan. Han bor i en annan stad och varje gång han är i staden så är min syster prio. Dom (min pappa och hans fru) åker och handlar massa mat till henne och bjuder henne på middag osv. Jag känner mig barnslig som blir ”svartsjuk”. Men samtidigt är det nog min lilla jag som är sårat mer än att pappa köpt en lunch med min syster.  Och ju äldre jag blir desto mer känner jag hur sårad jag är.

    Förra julen blev ett fiasko då jag inte blev bjuden på julafton. Eller rättare sagt, jag blev oinbjuden. Det var en brinnande pandemi och de ville träffa de äldre i släkten. Även om det betydde jag inte skulle få vara med på jul, i huvudtaget. Jag kunde som tur var ta extrapass på jobbet så helt ensam var jag ju inte. Plus jag var nog mer än välkommen till min mor. Men har inte kommit över det sveket att inte bli bjuden på jul. Nu kommer bara ångest varje jul och födelsedag. För man vet aldrig om man blir oinbjuden i sista minut…

    Trådstartaren

    Att mitt inlägg hamnar under arbete och skola vet jag inte varför. Förstår mig inte på hur jag ändrar heller

    Jag har sagt upp kontakten med min pappa, det gjorde ont, men jag orkade inte med att bli behandlad dåligt, så jag förstår någorlunda vad du beskriver, men såklart så är alla situationer olika. Ett svek är ett svek… det är inte kul att bli bortvald, tagen för givet eller vara osynlig. Jag tycker du förtjänar mer. Ingen ska behandla dig illa. Bara de som ser ditt värde bör få din tid. Kom ihåg att du är värd mycket mer än så. Lägg din tid på människor som verkligen ser dig och bryr sig om dig, på riktigt.

    <3 Fina du, så sårande att inte få bli bjuden och även att han så tydligt uppvaktar den andra dottern. Skulle också känt mig förkrossad om det hände mig. En sak som jag tror kan vara viktigt innan du säger upp kontakten är om du har kunnat lyfta det här med honom? Och vad har han då svarat på det- om du orkar säga? <3 Alltså jag har lite blandade erfarenheter av att säga upp kontakten med föräldrar och minns det som att när jag sa upp kontakten med min pappa under en period för många år sedan så kände jag mig bara ännu mer ledsen och ensam. Det var ju motsatsen jag egentligen var ute efter – hans kärlek och att få en bättre kontakt. Vi löste faktiskt det här med långa och många samtal efter några månader. Mitt råd är alltså att försöka nå honom i detta och få honom att inse hur sårad och bortprioriterad du faktiskt blivit – om du inte redan gjort det alltså? <3

    Trådstartaren

    Ja jag har i min ungdom tagit upp detta med honom, utan något vidare resultat. Jag vet min pappa inte VILL vara dum, även om han faktiskt är det. Jag har mest ångest över hans 50-års dag. Hela släkten ska åka ca 50 mil för att fira honom. Har absolut noll intresse för det och än mindre att ta ut semesterdagar för det. Men jag kan knappt få ett grattis på min födelsedag så varför ska jag ta mig åtagande osv. Nu har jag förvisso fått inbjudan denna gång men det finns ingenting som säger att den inte dras tillbaka i sista minut.

    Är arg och besviken på min pappa och vill ta upp problemet med honom. Men samtidigt vill jag det ska finnas ett intresse från hans sida också. Om jag tar avstånd kanske något ändras i hans tänk och att jag också borde prioriteras. Dock kan jag känna jag är less på att försöka och få något halvdant tillbaka. Kan lika gärna skita i det och börja sörja vår relation som den var för 15 år sedan.

    Det är verkligen dränerande att försöka vara den ”drivande” i en familjerelation. Det är ju så himla svårt att i förväg säga hur han kommer reagera eller besvara dina frågor och ultimatum.

    Bara du vet och känner om det är värt att ta avstånd. Bestäm dig inför en konfrontation vilka svar du inte vill ha och ta ställning beroende på det?

    Har du pratat med din syster om detta? Har hon noterat att hon får mer uppmärksamhet?

    Jag har ljugit för mina föräldrar halva livet bara för att undvika dom. Jag jobbar, jag ska iväg, jag har inga semesterdagar kvar, jag är sjuk och så vidare. När jag bestämde mig för att vara ärlig mot mig själv och se hur dom skadade min mentala hälsa så slutade jag helt enkelt svara dom eller ljuga. För mig går det inte att prata med dom då dom är missbrukare och dom har ställts till svars för deras agerande av äldre syskon många gånger. Utan framsteg. Jag har sett hur snett det gått och tycker inte det är värt striden.

    Känner du att du verkligen vill ha en relation med honom för att du gillar honom och hans personlighet eller vill du ha en relation med honom för att han är din pappa? Kanske en dum fråga men tänker att skillnaden är viktig i hur din strid kommer se ut. Jag har inga kärleksband till mina så jag vet inte hur det kan se ut och hur starkt drivande bara det bandet kan vara utan hänsyn till deras personlighet och vad du kommer få ut av en relation med honom.

    Trådstartaren

    Skulle jag notera detta för min syster eller hans fru skulle det rent utsagt bli hus i helvete. Helvetet skulle braka lös och månen ramla ner. I hennes värld är vi behandlade på samma sätt, tror även min pappa och hans fru tycker detsamma. Jag vet om jag tar upp det här igen är det samma sak som att säga upp kontakten. Förut hade dom ”makt” över mig. Att dom var mina föräldrar och det faktiskt inte är ett alternativ. Nu är jag vuxen med sambo och trygg i mig själv. Jag ”klarar mig utan”. Om man får uttrycka sig så.

    Tråkigt att höra att om att ni inte längre har en relation med era föräldrar. Undra vad det gör med en i det långa loppet att känna sig bortvald av sin egen ”familj”. Jag kan personligen bara tro att min relation med min pappa är för att han är min pappa. Ett band finns där men har med tiden tunnats ur och nu är i en skör tråd. Jag vet inte vad konsekvensen blir om man säger upp kontakten. Annat än att jag förlorar, pappa, hans fru och syster på köpet samt deras släkt. Jag kommer tappa mycket i relationer men kanske kommer min mentala hälsa bli bättre. För till vilket pris är det värt att ha relationer? Oavsett om det är blodsband eller inte…. Skulle aldrig godkänna min sambo behandlade mig såhär. Det är ju ”bara” för att det är ens ”kött och blod”

    Jag blev lämnad av min mamma som barn, gav henne många chanser som tonåring och som vuxen, en chans att lära känna mig och tvärtom, gick inte så bra. Har för några års sedan sagt upp kontakten helt, hon fick mig att må så dåligt , sög ur all energi jag hade!
    En stor sorg men ett rätt beslut.

    Ja, det är så märkligt att vi tillåter så mycket bara för att det är blodsband.

    Tråkigt att din syster har den inställningen. Man vill ju så gärna ha såna relationer där någon känt en sen tidigt för att möta världen mindre ensam..

    Låter som att det skulle vara enklast att bara ta avstånd från alla ett tag utan att göra en grej av det. Känna efter vad du saknar och kan få ut av att ha en relation med dom och sen besluta om du ska prata med din pappa om det eller inte. Som en låtsaspaus utan att dom vet om det?

    Avatar

    Jag vill säga upp kontakten med min pappa.

    Om din pappa inte bryr sig om dig så behöver inte du bry dig om han även om du gör det.
    För du är normal med normala känslor, din pappa är inte normal med normala känslor.

    Jag har denna problematiken själv inte bara med pappa utan även mamma.
    Pappa stack när jag var 8år och lämnade mig åt mitt öde med mina galna mamma och mormor.
    Min mamma traumatiserade mig för livet som barn, jag har försökt förlåta henne 3 gånger och hon förnekar att det är hennes fel att jag idag är svårt sjuk. Inget att göra. En som inte inser vad den gör mot en dem tvingat till livet genom oskyddat sex, och inte tar sitt ansvar som förälder kan man lika gärna ta bort från sitt liv.
    För det förstör ditt liv mer än hjälper dig att ha en sådan förälder i ditt liv.

    Du kan få mera stöd av en vän än dina egna föräldrar då man i regel känner sin bästa vän bättre än sina föräldrar. För man umgås mera med en vän än med sina föräldrar.

    Jag förlåter bara folk som skadar mig EN gång, men min mamma försökte jag förlåta TRE gånger. Hon tog inte emot det utan gjorde saken bara värre.
    Så nu har jag inte haft något med henne att göra på 15 år och jag bryr mig numera lika lite om henne som hon gjort mot mig i hela mitt liv.
    Men det tog 35 år för mig att avskaffa min mamma ur mitt liv. Pappa stack och svarade inte när jag hörde av mig som 10åring till han.

    Säga upp kontakten med en dålig människa är inget byråkratiskt arbete med en myndighet.
    Det är bara ignorera personen och inte ha med den att göra mera, tills den visar att den vill ändra på sig. Speciellt om det är en förälder eller ett syskon.

    Blod är inte tjockare än vatten för alla människor. Det är en klyscha för endel. Mina båda föräldrar, min syster och min mormor är lysande bevis på det då dem skiter i mig fullständigt. Jag älskade dem alla, men dem sket i mig.

    Hej!
    För mig som pappa till fyra barn låter det helt sjukt att din pappa kan göra så mot dig. Det finns liksom inte på kartan att jag skulle kunna bete sig så som din pappa gör.
    Vad säger din syster om hans beteende? Vad säger han själv?

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.