Hem > Forum > Arbete & Skola > Att inte orka med samhällets krav

Att inte orka med samhällets krav

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Ursäkta lång text

    Att inte orka med krav längre, och inte orka kämpa

    Vilka jobb finns det för oss som är stresskänsliga och behöver jobba lite utifrån våra egna förmågor???

    Jag har sedan 2001 haft problem till och från med stress och inte orkat med de krav som ställs i arbetslivet. Jag har jobbat 80 % pga barn och ibland sagt upp mig för att ta längre ledigheter osv,. Då har det inte märks att jag faktiskt inte funkar på ett jobb. När det är för mycket får jag extrem ångest, sömnproblem och koncentrationssvårigheter. Jag har även dyslexi och det har ökat stressen extra, eftersom jag har ett kvalificerat jobb där man skriver mycket osv, juridik. När jag har sovit är det inga problem att skriva, förstå saker och jag kan utföra uppgifter. Däremot när jag inte sovit är det helt omöjligt och leder till ökad ångest och jag försöker bara överleva. Jag har barn med NPF-diagnoser och gjorde själv en ADHD-utredning. Jag har många drag, just koncentration m.m, men fick inte diagnos. Läkaren tror att det är min stora stresskänslighet som är det största problemet. Jag försöker hantera det med träning och meditation men det funkar inte alltid.

    Utifrån mina problem på jobbet bestämde jag mig sept 2019 för att det här inte är rätt för mig och tog tjänstledigt för att läsa psykologi och stresshantering med förhoppning att byta yrkesbana. Jag vill jobba i en ”mjukare värld” där det är okey att vara en person med psykisk ohälsa. Jag vill kunna jobba, men samtidigt orka med lite socialt liv och glädje.

    Tyvärr hade mina besvär gått för långt och jag klarade inte av plugga heller, blev sjukskriven utan sjukpenning. Jag vilade en tid och såg sedan psykologistudier på 50% som ”arbetsträning”. Jag har fått kämpa riktigt hårt men klarat en del kurser. Dock hade jag en sista kurs kvar som var på 100%, och det blev bara för mycket förra veckan. Jag tvingades inse att det inte funkade och avbröt den för ett par dagar sedan. Det är så jävla jobbigt med de här begränsningarna, främst sömnproblemen som gör att jag får svårt att läsa komplicerad text på engelska eller koncentrera mig. Det här var just en kurs om stressens påverkan på hälsan osv. Det är ju ironiskt att jag skulle börja må så dåligt just på den kursen. Det är inom det beteendevetenskapliga/sociala området jag gärna hade jobbat. Men, man får tänka att det bara var en universitetskurs, och hälsan går före.

    Men man förlorar verkligen självförtroendet när man inte klarar saker pga den psykiska ohälsan. Jag får ge det en tid och försöka återhämta mig, men det känns så tungt. Det känns som att jag gett upp, all kamp och så fick jag liksom inget för det. (ursäkta gnälligheten!!)

    Jag måste verkligen komma igång med någon sysselsättning, men vad och hur? Jag vill. och har press på mig, att ta mig ut på arbetsmarknaden, nu när jag inte pluggar längre. Jag står nämligen helt utanför samhället just nu, och har levt utan inkomst sedan jag tog tjänstledigt. Vi har levt på att sälja saker som vi inte behöver och min mans lön, men nu har han precis förlorat det jobbet.

    Min tjänstledighet för studier upphör den 18 juli och då förväntar sig min tidigare arbetsgivare att jag kommer tillbaka. Men nu på heltid, p.g.a. att min dotter är så gammal att jag inte kan vara ledig för barn längre. Min nya chef där vill veta inom ett par dagar vad jag tänker framöver, och jag får bara PANIK av att tänka på att gå tillbaka dit. Jag mår egentligen sämre just nu än när jag slutade där, men samtidigt känner jag att jag inte har så stort val.

    Jag har i alla fall bestämt mig för att vara helt ärlig mot den nya chefen och tala om hur situationen är, så får det bära eller brista. Jag ska säga att jag inte klarar 100% nu. Kanske säger de upp mig, men då är det väl så. Det är inte okey att vi inte är öppna i samhället med hur vi mår, så jag kommer tala om det för alla. Det värsta är att jag inte har varken möjlighet till sjukpenning eller A-kassa just nu.

    Innan den senaste kursen började har jag letat runt efter jobb, men det är så jäkla höga utbildningskrav på alla tjänster. Jag är ju uppenbarligen inte i skick för mera utbildning. Jag har kunskap från jobb på flera myndigheter och inom beteendevetenskap, men har mina begränsningar. Egentligen skulle jag vilja jobba med att synliggöra den psykiska ohälsan i samhället eller stötta andra som har det tufft, men på ett ställe där det är en tillåtande stämning och inte så höga krav. Annars kanske ett kaffè eller handelsträdgård skulle vara lämpligt, jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag inser dock att det är svårt att få sådana jobb nu. Därtill är jag 51 år och det kanske också påverkar.

    Om jag hade varit mitt starka jag kanske jag skulle öppna ett sådant ställe själv och anställa personer med funktionsvariationer som inte riktigt passar in i det hårda arbetsklimatet. Men just nu är det nog inte riktigt rätt att öppna eget.

    Jag tar tacksamt emot era åsikter, tankar och berättelser.

    Kramar

    Tack för ni orkat läsa det här långa brevet!!

     

    Hej!

    jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, har svårt att klara av den prestation lönesamhället begär av en. Inte för att jag inte vill göra saker eller inte vill jobba, utan för att jag som du skriver vill kunna ha ett arbete som också går att kombinera med socialt umgänge, hobby, och något så basalt som att hinna träffa och prata med min man och pappan till mina barn. Jag har nyligen i vuxen ålder fått en ptsd-diagnos, och är mycket stresskänslig i vissa lägen. Kan inte kontrollera det. Har kämpat med utbildning, jobb, föräldraskap och socialt liv, och som det ser ut skulle jag gärna ansöka om en deltidsanställning i din handelsträdgård eller på ditt café! Det låter underbart.

    Men en sak som slår mig i ditt inlägg ovan är att du har ju klarat massor! Du har jobbat, du har försökt sadla om, du har försökt skapa omständigheter så att du kan anpassa dig till samhällets krav, och du har klarat en del kurser, du har sökt jobb, du har framtidsplaner! Kolla vad du har gjort! Heja dig! Det är asjobbigt att gå på universitet, även om en är geni, en måste fortfarande fungera i en speciellt anpassad mall efter korta tidsplaner – oavsett sömnbrist, vab, sjukdomar eller stresskänslighet. Heja dig! Ge inte upp! Ofta kan en få ganska många chanser på universitetet om en som du skriver är öppen med sina behov. Det kan vara jättesvårt att ta upp, men du har rätt att få hjälp att klara dina studier! Det finns hälsovård på universitet också, ta kontakt med dem! Och ge inte upp! Det kan också vara jättesvårt, men gå tillbaka till din läkare och säg att du behöver mer hjälp med att klara studierna. Du har rätt till ett liv som fungerar för dig, det har vi slla! Tyvärr måste en ofta kämpa mycket, tjata och stå på sig för att hamna rätt, men det går! Jag hade tur att råka träffa rätt person som förstod mig på mödravårdscentralen, och sedan på kvinnoklinik i samband med graviditet, hjälp kan finnas på olika ställen. Om du inte kan vara kvar på jobbet som du tagit tjänstledigt från, kontakta arbetsförmedlingen om arbetsträning och arbetspraktik, det kan finnas hjälp och stöd där också.

    Alla har vi olika förutsättningar. Det finns fler som känner som dig. Men det finns plats för alla i den här världen, det har det alltod gjort, även om samhället ibland går vilse. Och återigen, kolla vad mycket du har åstadkommit! Wow! Du kan ju! Men du ska också kunna överleva. Det är det viktigaste. Heja dig!

    Hej Azure Gyqyte och Red Denyqa!

    Så oerhört fint att läsa det ni skriver. Skulle också vilja jobba på handelsträdgården eller cafét! Vilken drömtillvaro!

    Jag orkar inte heller med samhällets krav. Har tänkt om (är 36 år) och ska till hösten utbilda mig till fotograf, en utbildning jag är antagen till. Planen efter det utbildningsåret är att starta eget. Ser så mycket framemot det. Även min syster gör likadant just nu, hon kör eget. Häromveckan sms:ade hon mig om att vi inte är några kontorsmänniskor utan kreativa själar som behöver få vara fria, för att må bra. Så är det nog. Man kan inte stöpa sig själv i fel form och låtsas som om ingenting skaver.

    Jag dras mer och mer också till naturen. Så det jag vill säga med det här inlägget är att jag dras bort nu från samhällets krav – på sätt och vis. Vill närma mig det som forskning också visar att människan mår bäst av – naturen och naturupplevelser (motverkar stress). Det är kanske något sjukt med att leva upp till samhällets krav på lönearbete, typ vända papper, instängd i en byggnad och ha minimalt med utrymme att få lyssna tillräckligt på sina grundläggande behov.

    Är också stresskänslig, har PTSD. Säkert högkänslig (min mamma väljer istället att kalla det ”överkänslig”.. Att jag är det. Morr).

    Kul att höra att du praktiserar meditation. Har själv sysslat med det en längre tid och det har verkligen varit livsförändrande. En sak som jag skulle rekommendera som komplement till mediterandet är att försöka granska dina handlingar i vardagslivet och med vilka intentioner som ligger till grund för dessa. Om du har mediterat ett tag kanske du insett att du inte har kontroll över varken tankar eller känslor och i de allra flesta fall kommer de från en plats från antingen begär (beroende, sug m.m.) eller aversion (frustration, vrede, otålighet, självkritik m.m.). Så när du går in till din chef så kommer sinnet automatiskt producera tankar från en plats av självkritik. Vad du kan göra är att när detta händer försöka uppmärksamma detta och aktivt försöka sätta ut nya intentioner som är mer sunda och kommer från en plats av medkänsla, generositet, självacceptans, självkärlek m.m. Det här är ett fantastiskt och väldigt viktigt komplement till meditation att leva ett liv med god etik och moral. Om du vill ha tips på övningar så säg bara till!

    Jag tror de flesta vill ha en tillvaro i livet som är mjuk, icke-dömande och kärleksfull. Det finns nog ingen som skulle tacka nej till det. Däremot är det nog lätt att föreställa sig att det finns någon form av idealjobb där ute som väntar på oss precis som att det är lätt att föreställa sig hur lycklig man skulle bli när man vinner pengar eller fick ett mer attraktivt utseende. Enda platsen att leta efter riktig lycka och framgång är inom dig.

    Som sagt, vill du samtala eller ta tips om detta så står jag till förfogande.

    Hej igen!

     

    Tack för fina fortsättningar här, väldigt givande att läsa. Jag tar gärna emot tips på övningar Yellow Tarosu, jobbar mycket med självacceptans och generositet, samt att möta tankar och ändra tankemönster som inte är konstruktiva.

    Jag förstår vad du menar med att många tror att det finns ett idealjobb och att allt blir bättre om än har det, jag tror också att en måste söka mycket inom sig själv för att hitta lycka, tillfredställelse och framgång. Till viss del. Jag ser många som svarar med detta, att felet beror på motkrav som individen ställer på samhällets krav för att tillåtas vara med i samhället. Detta är väldigt likt det gamla kapitalistiska argumenterandet, och systemet där de som inte vill och mäktar med 100% jobb och väldigt lite fritid och återhämtning i relation inte bejakas och lyssnas på utan uppmanas att acceptera och lösa sina egna tillkortakommanden istället för att hitta ett arbete eller en sysselsättning mer lämpad för dem. Vissa människor passar dåligt på vissa jobb. Att leva med god etik och moral blir ju väldigt svårt om ens brödföda blir till på bekostnad av andras väl och ve. Med dagens västerländska arbetsmarknad och liberal-kapitalistiska system är arbetstagare också konsumenter, arbetstagare har kraft, som den organiserade fackliga kampen i smått och stort, från falklandsöarna till ådalen visat, m fl.

    Långt resonemang, men jag vill säga att med självrespekt, självacceptans och medkänsla med självet kommer insikter om vad en mäktar med och inte. Det är också acceptans. Att erkänna att jag klarar inte det här är en lika viktig insikt som att jag kan inte förändra det här läget just nu, men jag kan acceptera att det är såhär. Att vilja något annat är lika giltigt, en behöver inte bara acceptera en situation en inte uthärdar för att bli mer lycklig, det tror jag inte på. Jag accepterade min situation under många år, det gav mig PTSD och oerhört svåra problem att klara vardagen ca 20 år senare. Nu vet jag vad jag klarar och vad jag inte klarar, jag accepterar det. Jag tänker inte utsätta mig för fara eller för sådant jag inte klarar igen, för det bryter bara ner mig, min familj, oh kostar samhället mer pengar i form av sjukvård och rehabilitering. Jag är inte alls intresserad av mer pengar, jag rör mig snarare bort från det, men är mycket mer intresserad av att lyssna till självet, naturen och människorna jag möter, istället för att stänga in mig under oket av 42,5-timmars-veckan. Jag kan inte bidra till mina medmänniskors väl och ve om jag inte mäktar med min egen vardag. Om jag är tömd är det svårt att fortsätta ge, det går ett tag, sedan tar en slut. Så. Att hitta en plats där en passar är sunt. Vi är inte alla stöpta efter samma form. Som Red Simyna skrev tror jag. Det blir farligt att så många hävdar motsatsen, att det är den som inte accepterar omvärldens krav som det är fel på.

    Lever vi inte lite också i ett samhälle där de flesta känner att det är för riskfyllt att följa sina drömmar och därför går på mer säkra kort? Minns en gång hur jag satt på ett bröllop och pratade med en kvinna som är ekonom. Efter vi pratat ett tag kröp det fram att det hon ”egentligen” ville jobba med var trädgårdsmästare. Men att det ju var uteslutet, sa hon övertygat. Jag blev så ledsen av det.

    Likadant är det i min släkt. Hälften är utbrända, nästan alla verkar dock ha ett samhällsengagemang. Men hur livnär man sig på det? En del av de klarar av det. Andra är musikaliska och någon har varit med i melodifestivalen och skriver böcker. The list goes on.. Menar att nästan vem som helst (förutom delar av min släkt kanske) man pratar med verkar ju inte arbeta med det som de innerst inne har en drivkraft att jobba med? Att då inte orka med samhällets krav ser jag som en motreaktion på det?

    Hur ska man orkar arbeta med något och under nästan slavliknande förhållanden med stress och hierarkier när det man brinner för är något helt annat, och som ”man” nästan tvingas till att välja bort? Att kamma sig, gå till jobbet, göra sina plikter är väl något som är idealet just nu? Raketkarriärer och status. Inte att det räknas t ex om man hjälper grannen, arbetar med något kreativt på sin fritid, engagerar sig i ett ämne. Det är ju också arbete och som också tar kraft, tänker jag. Något som behövs. Kanske mer än någonsin?

    Vi blir så beroende av institutioner istället. Jag skulle önska det var mer eftersträvningsvärt att vara medmänniskor, följa våra innersta drömmar, och där man kunde lägga upp sitt liv efter det man på riktigt har talang för. Vissa är ju t ex fantastiska i möten med döende personer. Andra är duktiga på att ta hand om sin umgängeskrets.  Men det är sånt som inte riktigt räknas och som man kan skriva upp på sitt cv.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.