Hej, jag ville egentligen bara ha något ställe att skriva av mig för det känns inte riktigt som jag kan prata med någon om det här. Jag är i 20 års åldern och bor fortfarande hemma. Jag bor med min mamma som är i övre medelåldern och arbetar inom vården. Jag själv har en ganska bra period i livet, har haft det lite tufft i min utbildning men har nu tagit studieuppehåll och fått börja på en super bra arbetsplats. Jag känner att jag har mer energi, vill ta tag i träning osv. Däremot är min mor påväg åt exakt motsatt håll. Hon sover knappt, är ofta sjuk, orkar inte med sina vanliga aktiviteter (hon ÄLSKAR att springa i vanliga fall), orkelös när hon kommer hem från jobbet (ligger i princip bara i soffan och kollar på tv) och pratar extremt mycket om jobbet och oftast bara negativt. Jag har själv jobbat som vikarie i hennes bransch och därför tror jag att hon tänker att jag kan förstå vad hon pratar om men ibland undrar jag om det inte är en nackdel. Det känns som hon tar hem jobbet hela tiden och från hennes beskrivning tar hon också mycket ansvar på arbetsplatsen. Hon har även nu avslöjat att hon inte tar ut sin lunch rast eftersom hon tycker andra kollegor kan göra det (trots att dem frågar henne). Rent allmänt tror jag hon upplever att hon är den enda som kan allt på arbetsplatsen och tänker på allt. Till råga på det har hon nästan aldrig samma chef längre än 1-2 år vilket också ger en otrygghet.
Jag försöker prata med henne och uppmärksamma att jo hon måste ta rast och hon måste uttrycka sina behov men jag tror inte att hon riktigt har möjlighet att ta till sig det. Sen är jag ju också hennes dotter och det måste ju kännas konstigt men jag är väldigt orolig för henne. Jag själv oroar mig mycket överlag och vill förstås täcka upp mer nu i hushållet men jag vet samtidigt inte hur lång jag kan gå utan att hamna där själv? Och sen ska det ju tilläggas att om hon, i värsta fall, blir sjukskriven så är hennes lön redan väldigt låg (vanligt i den branschen tyvärr!) och då måste ju jag gå in men samtidigt har jag studielån och måste spara till en lägenhet och annat. Livet rullar ju liksom på.
Jag har en syster som jag har pratat om detta med men hon tar det inte på allvar. Dels bor hon längre bort och sen tolkar hon mammas ovilja att hitta på saker som lathet. Så där tycker jag inte heller att jag kan få stöd och hjälp. Hon har ju också sitt liv.
Jag antar att jag egentligen undrar om någon har varit i samma situation och kan känna igen sig i mina tankar. Kanske ni har något tips själva? Om ni känner igen er ska ni iallafall veta att ni inte är ensamma.
