Hej <3 jag känner exakt likadant.. igår tänkte jag samma tanken men kom på att det egentligen handlar om att jag ”såhär” inte vill fortsätta leva och att jag tappade tron på framtiden, varför skulle det nånsin bli bättre? Adhd finns ju kvar.. relationer håller inte, känner mig ensam och har typ aldrig några pengar på kontot även fast jag jobbar, då jag betalar av på enorma skulder pga. förlorade jobbet, utbränd, impulsiva köp och beslut, gått back för länge osv.. det hindrar mig från att ens kunna leva normalt alltså bara köpa mat, att hitta på saker och gå ut blir bara av efter det obekväma ”kan inte, har inte råd” så ställer nån upp.. vilket bara känns jobbigt ändå, det sociala känns inte lika avslappnat längre… undrar verkligen om det finns nån lösning för allt det här, för känner mig sjukt uppgiven och ensam i det här fast jag vet att även du gör det.. men det hjälper varken dig eller mig eller hur? 😔
