Hem > Forum > Varmprat > Svårt att öppna mig.

Svårt att öppna mig.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Trådstartaren

    Förstår inte hur vänner kan sitta och insistera på att fråga på hur jag mår för att sedan säg att mina känslor inte är på riktigt?

    Jag går aldrig runt och berättar hur jag mår då jag inte vill ha ”offer koftan” som folk säger nu förtiden

    Men sen kommer ju dom vännerna(sen år tillbaka) som bara måste ifrågasätta allt och drar ur mig varför jag gör/mår som jag gör.

    För att sedan pissa rakt på mig och mina problem?

    Problemet är att jag inte är en ilsken person och har svagheten av att förlåta folk för lätt.

    Men helvete vad ont det gör när man undviker i flera år att berätta om problem och folk tvingar det ur en för att sedan ”sugercoata” all ens problem, blir så jävla förbannad på hur curlade vissa människor är. Blir nästan glad av tanken att personen en dag kommer behöva uppleva samma problem och se hur hela jävla livet kan trassla till sig rejält och stå där brevid och försöka förklara för personen att hen bara ljuger och att den bara kommer på ”ursäkter” som jag tydligen gör.

    tar aldrig en sida när folk berättar om sina problem, jag kan omöjligen veta hur mycket vikt dom upplever av det. Ren idioti att objektivt försöka bestämma hur en upplevelse kan tynga ner en.

    Någon i liknande sits?

    Känner igen mig i det du skriver. Vet inte hur ofta jag lägger på mig något påklistrat leende och försöker säga vad jag tror att personerna vill höra istället för vad jag egentligen tänker. När man väl råkar säga vad man egentligen känner så får man något jävla ”jaja, det går ju att tänka positivt också”. Fullkomligt hatar den inställningen. Jo jag fattar att det går att fastna i negativa tankemönster men om jag nu mår dåligt över något så kanske det faktiskt hjälper att prata om det?! Inte hjälper det med något fejk-leende iaf. Sen så slutar det med att jag inte vågar lita på att det faktiskt går att prata med någon för att jag är rädd att de ska tycka att jag är gnällig och negativ.

    Förstår inte hur vänner kan sitta och insistera på att fråga på hur jag mår för att sedan säg att mina känslor inte är på riktigt? Jag går aldrig runt och berättar hur jag mår då jag inte vill ha ”offer koftan” som folk säger nu förtiden Men sen kommer ju dom vännerna(sen år tillbaka) som bara måste ifrågasätta allt och drar ur mig varför jag gör/mår som jag gör. För att sedan pissa rakt på mig och mina problem? Problemet är att jag inte är en ilsken person och har svagheten av att förlåta folk för lätt. Men helvete vad ont det gör när man undviker i flera år att berätta om problem och folk tvingar det ur en för att sedan ”sugercoata” all ens problem, blir så jävla förbannad på hur curlade vissa människor är. Blir nästan glad av tanken att personen en dag kommer behöva uppleva samma problem och se hur hela jävla livet kan trassla till sig rejält och stå där brevid och försöka förklara för personen att hen bara ljuger och att den bara kommer på ”ursäkter” som jag tydligen gör. tar aldrig en sida när folk berättar om sina problem, jag kan omöjligen veta hur mycket vikt dom upplever av det. Ren idioti att objektivt försöka bestämma hur en upplevelse kan tynga ner en. Någon i liknande sits?

    Hmm – en elev sade till mig när jag berömde honom för hans prestation – ” det där säger du bara för att du är lärare och lärare ska berömma elever för minsta prestation”

    Den meningen fick mig att tänka över alla meningslösa meningar som vi människor använder som socialt kit. Kan det vara så att dessa couchande medmänniskor helt enkelt faller tillbaka på det de vet att man ”ska” fråga?

    Funderar oxå på hur du skulle vilja bli bemöt? Hur vill du bli talad med och till? Hur vill du bli behandlad för att våga öppna dig?

    Trådstartaren

     

    Känner igen mig i det du skriver. Vet inte hur ofta jag lägger på mig något påklistrat leende och försöker säga vad jag tror att personerna vill höra istället för vad jag egentligen tänker. När man väl råkar säga vad man egentligen känner så får man något jävla ”jaja, det går ju att tänka positivt också”. Fullkomligt hatar den inställningen. Jo jag fattar att det går att fastna i negativa tankemönster men om jag nu mår dåligt över något så kanske det faktiskt hjälper att prata om det?! Inte hjälper det med något fejk-leende iaf. Sen så slutar det med att jag inte vågar lita på att det faktiskt går att prata med någon för att jag är rädd att de ska tycka att jag är gnällig och negativ.

    Blir alltid förvånad av att vi har ett samhälle som vill att vi öppnar oss men samtidigt säger att folk gnäller för mycket?

    Det är som att folk inte fattar att folk har djupa problem, man går liksom runt ”numb” enbart för att man inte längre har problem som går att skrapa på ytan på längre. och som du säger så krävs ett riktigt djupt samtal om ämnet, ett steg som folk inte orkar ta ibland för att det är jobbigt.

    Men tycker folk bara kan erkänna det istället för att kränka en med massa skit snack, spec kristna personer som man blir rent av tokig på med helt snurrig logik ibland att man nästan blir neurotisk.

    ”Sen så slutar det med att jag inte vågar lita på att det faktiskt går att prata med någon för att jag är rädd att de ska tycka att jag är gnällig och negativ”

    det här är nog hall of fame i mitt huvud och bland många av mina vänner.  ibland handlar det bara om att lyssna på folks problem och inte behöva svara till dom, men folk verkar ju inte ens kunna göra det ibland utan att kasta skit på något sätt? oavsätt om dom råkar eller inte så blir man riktigt irriterad när folk kommer med sina ”djupa” problem senare som är helt otroligt triviala i jämförelse till ens egna problem som dom väldigt tydligt roastat eller sugercoatat, herregud är vi människor så osympatiska och oförstående?

    Trådstartaren

    Hmm – en elev sade till mig när jag berömde honom för hans prestation – ” det där säger du bara för att du är lärare och lärare ska berömma elever för minsta prestation” Den meningen fick mig att tänka över alla meningslösa meningar som vi människor använder som socialt kit. Kan det vara så att dessa couchande medmänniskor helt enkelt faller tillbaka på det de vet att man ”ska” fråga? Funderar oxå på hur du skulle vilja bli bemöt? Hur vill du bli talad med och till? Hur vill du bli behandlad för att våga öppna dig?

     

    tror att folk bara vill få ur sig orden ibland, för att dialogen inte riktigt uppstår i huvudet? Liksom det blir nästan som att man råkar prata med sig själv genom någon annan (vilket är lite respektlöst)

    Men personen ifråga borde inse eller förklara att den inte kan sätta sig in alternativt att man går för djupt? liksom visa att frågan kanske är lite för heavy so to speak.

    I bland har man själv svaren i huvudet men dom bara ekar och man vill bara släppa ut vissa saker som verkligen inte försvinner oavsett tid och tankegångar.

    Så bemöt personerna med att få dom att prata med sig själv och förklara att ämnet är lite för djupt för dig att svara på men att du kanske lyssnar utan att ta sida eller ge svar. Det ger också dig friheten att inte känna ansvar att ge personen ett svar den ”kräver”.

    Blir alltid förvånad av att vi har ett samhälle som vill att vi öppnar oss men samtidigt säger att folk gnäller för mycket? Det är som att folk inte fattar att folk har djupa problem, man går liksom runt ”numb” enbart för att man inte längre har problem som går att skrapa på ytan på längre. och som du säger så krävs ett riktigt djupt samtal om ämnet, ett steg som folk inte orkar ta ibland för att det är jobbigt. Men tycker folk bara kan erkänna det istället för att kränka en med massa skit snack, spec kristna personer som man blir rent av tokig på med helt snurrig logik ibland att man nästan blir neurotisk. ”Sen så slutar det med att jag inte vågar lita på att det faktiskt går att prata med någon för att jag är rädd att de ska tycka att jag är gnällig och negativ” det här är nog hall of fame i mitt huvud och bland många av mina vänner. ibland handlar det bara om att lyssna på folks problem och inte behöva svara till dom, men folk verkar ju inte ens kunna göra det ibland utan att kasta skit på något sätt? oavsätt om dom råkar eller inte så blir man riktigt irriterad när folk kommer med sina ”djupa” problem senare som är helt otroligt triviala i jämförelse till ens egna problem som dom väldigt tydligt roastat eller sugercoatat, herregud är vi människor så osympatiska och oförstående?

    Tack för att du säger att du ser på det så, känns som det är ord jag ska försöka bära med mig. Känns skönt att bara veta att det finns fler personer som verkligen vill kunna prata om saker. Jag håller med i det du säger. Om någon kommer till mig och säger att de har en riktigt dålig dag så upplever jag det som en möjlighet för mig att få hjälpa till. Kanske finns det inget man kan göra men ibland så kanske nån bara behöver få prata till någon som lyssnar. Känns som vår svenska kultur är så känslokall att människor blir rädda så fort något blir ”äkta”

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.