Lång historia, men skall kortfatta den. Jag är 30 år har diagnosen tourettes syndrom, add, ME och ibs. Jag tycker jag är en glad och framåt tjej som egentligen älskar att umgås med människor men mycket känslig, suger åt mig alla andra människors ångest, speciellt min mans. Men han återkommer vi till.
Jag älskar inte mig själv, jag jämför mig med andra och innan har jag ändå känt någon tillfredsställelse att göra små mysiga saker som åka ut med hunden till skogen. Men de gör jag inte längre.
Jag är stressad och svårt somna på nättera. Min oroa för min man är så stor. Han vill aldrig göra något han är för trött och mår för dåligt. Känns som vi står trampar i samma hjul och kommer ingen vart.
Min man är 5 år ynge än mig, han är en plågad själ som haft självmordstankar sen tonåren, rökte men sluta och tog då upp drickandet. Han är ingen våldsam drickare utan mer den som däckar snabbt på kvällen. Sen har han adhd och stort problem med ångest vilket inte alkoholen hjälper.
Han dricker tills en oros punkt där hans kropp visar han ej klarar mer, och till och med hans läkare sagt att han håller på dricka ihjäl sig. Han är en väldigt plågad människa.
Har nu varit alkoholfri i 3 månader, kan se små förändringar åt positiva hållet. Men han känner ingen mening med livet, han känner ingen glädje för något och det krossar mig på insidan. De blir vi bara låser in oss hemma och gör inget och de är inte något jag mår bra av. Han kämpar varje dag på sitt jobb men sen är energin slut till allt annat. Tär mig på insidan att se hans lidande i ögonen. Hur kan jag hjälpa han? Hur skall jag orka hjälpa han? Är helt kaputt själv. Hur hittar man glädje och mening i livet för någon som har zero energi? Hoppas ni kan ge några Bra råd ❤️❤️
