Att leva med diagnoser som GAD och OCD så skulle man nästan kunna tro att jag önskar att tankarna jag har ska försvinna och att jag vill slippa känna ångesten som uppstår vid nästa varje tanke. Men inte riktigt för mig är det att få kunna känna frid genom att inte alltid sätta mina tankar i perspektiv och reagera utefter dem och kunna hitta tillbaka efter katastroftänket. Jag vill kunna acceptera att de finns men inte alltid reagera utifrån dem. Samt att ha balans i livet, där det inte antingen blir för mycket eller för lite av det ena eller det andra; samt att jag vill kunna se saker med möjligheter och inte bli hindrad av min rädsla och ångest för “vad som kan gå fel” innan jag ens vet.
I mitt liv just nu så tar känslorna i koppling till tankarna plats och det drar väldigt mycket av min energi och att människor omkring mig påverkas också, vilket jag får så dåligt samvete över och känner mig ännu mer som annorlunda; där annorlunda i detta sammanhanget är något dåligt enligt mig—> har levt med det tankesättet sen jag gick i grundskolan.
