Jag längtar efter att känna gemenskap med andra människor. Jag längtar efter värme och förståelse, öppenhet och ärlighet. Jag längtar efter att känna att allt är okej som det är. Att bli accepterad som den jag är. Att inte vara osäker och tillbakadragen. Jag längtar efter att inte ha ont i bröstkorgen, börja gråta på bussen, hemma eller i föreläsningssalen. Jag längtar efter att vilja sova för att JAG vill ta hand om mig själv och har något att se fram emot imorgon. Jag längtar efter att få känna mig trygg och göra att de runt om mig också gör det. Jag längtar efter att bli sedd och förstådd. Jag längtar efter leenden och en koppling till naturen. Jag längtar efter ett lugn och en säkerhet som stannar. Jag längtar efter att få flyga fritt, att få fantisera fritt om de jag vill. Att kunna välja och känna mig säker över min osäkerhet. Jag vill att det ska vara okej. Jag vill vara okej. Jag är så jävla ledsen, men samtidigt känner jag mig glad innerst inne. Att jag kommit såhär långt i livet. Att jag lyckats tala med andra idag. Att jag är en person och att jag har förmågan att komma nära andra om jag verkligen vill. Jag vill bara få sluta känna mig isolerad och rädd. Jag vill vara modig. Jag längtar efter att komma ut ur det gråa moln som ständigt hänger över mig.
