Jag var med om något som jag aldrig trodde skulle hända, att livet vände.
Det var inget som händer över en natt, livet är inte svart eller vitt. Utan det var en lång process tillbaka. För någon månad sedan stannade jag upp mitt i vardagsstressen, och kände mig lycklig. Lycklig!
Nu när jag skriver detta ler jag, för att ordet ”lycklig” är något jag hade glömt bort under mina värsta perioder. Jag visste inte hur det kändes att vara glad, att längta, känna mening och känna ett sammanhang.
Jag har låtit mina trådar vara kvar som är över ett år gamla, när det var som värst, när jag var redo för att lämna. Än idag, så vill jag inte dämpa det som jag gick igenom. Det var tufft, det var min verklighet, det var en djup svacka.
Jag vill dela med mig av detta för att ge hopp. En själ kan vara i tusen bitar men det går att laga och bli sig själv igen. Jag är tacksam att jag stanna en dag till, och jag hoppas att fler väljer att göra det.
Detta är inte mitt ”last chapter”.
