Hem > Forum > Vad ger ditt liv mening? > Livet har ingen mening

Livet har ingen mening

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14
  • I hela mitt vuxna liv har jag försökt förstå vad livet går ut på. De sista tio åren har jag sökt stöd och hjälp och insett att livet inte har någon mening dels på ett filosofiskt plan och dels för min del. I fem år har jag gjort flera försök att ta steget och göra slut på mitt liv. I år har jag sökt information om det är lagligt för mig att åka till annat land för att avsluta mitt liv. Hur jag än vrider och vänder på det förstår jag att om jag tar mitt liv kommer det att ge avtryck hos min syster som är den enda närstående jag har kvar, även om jag förbereder henne med samtal och ger henne tid att förbereda sig. Hon är gammal och hon skulle inte få mitt stöd i vård och omsorg när hon går i pension, blir fattig och behöver vardagligt stöd – om jag avslutar mitt liv nu. Hon är den enda anledningen till att jag inte avslutar mitt liv idag.

    Jag är nu förtvivlad när jag inser att jag måste stanna kvar i livet för att det är det mest osjälviska jag kan göra. Går jag till vården och talar om hur jag tänker kommer de hurtigt att försöka tala med mig om möjligheter jag har i livet men den diskussionen är meningslös när jag redan prövat allt. Som min syster kommer jag snart att bli utblottad ekonomiskt. Jag kommer aldrig att vända mig till den förudmjukande processen att söka socialbidrag eller hamna i situationen att jag får sjukersättning då jag är sjuk. Pengarna är nästintill slut och jag bor nu i rum som inneboende då ekonomin inte går att sköta på annat sätt. Jag har sålt hus, använt mina besparingar till löpande vardagliga utgifter och skaffat en billig etta men har inte längre utrymme för annat än löpande utgifter. Jag röker inte, dricker inte eller slösar pengar på sånt jag kan avvara. Jag känner ingen glädje, framtidstro och har inget sammanhang annat än att jag fördriver dagarna för att få dem att passera och inte för att jag vill leva. Min sjukdomar finns det ingen behandlingar för annat än för att lindra.  Jag kommer aldrig att söka akut hjälp för jag vill inte fortsätta.

    Jag är nu i dilemmat att jag inte har talat med min syster om hur jag tänker och att jag inte vill leva längre. Jag vet inte heller hur jag ska kunna leva mitt liv bara för att slippa göra min syster illa. Jag sover inte så mycket och sömnmedel hjälper inte längre. Jag har aldrig känt mig delaktig med andra och vet inte vad människor gör med sina liv annat än lurar sig tro att de fyller sina liv med mening på olika sätt på både konstruktiva och destruktiva sätt. Jag har helt tappat poängen med att ha ett liv helt enkelt. Att minska andras lidande är inte ett argument heller. Du kanske tänker att jag är självisk som vill smita från mitt liv och att det inte ens är ett alternativ att tänka på om jag ska dö i förtid utan jag måste göra det bästa av mitt liv även om jag bor under en bro och se det hela från den ljusa sidan. På det skulle jag bara svara att det är självbedrägeri och fåfängt att tro att livet har en poäng.

    Avatar

    Jag vet inte om jag får, men jag skulle vilja ge/skicka dig en varm och stöttande kram.

    Har samma problem! Jag förstår inte heller filosofiskt varför man lever. Har grubblat på det så länge jag varit vuxen. Har trott att kärleken skulle vara en stor del av svaret, men har misslyckats i alla mina relationer. Inte velat ha barn som växer upp i den här världen  aldrig förstått poängen med att sätta en till stackare till världen när det redan kryllar av folk som är olyckliga. Men jag känner mig så ensam om dessa tankar och känslor . Folk verkar tänka att man ska slå knut på sig själv för att leva. Som att ett människoliv  det är det heligaste som finns.  men varför??? Dom flesta är inte ens religiösa. Så varför är det så speciellt? Jag har inte hittat en hobby eller ett jobb jag trivs med. Plugga klarade jag inte heller. Så vad har jag då för mening? Jag kan bara hålla med dig…

    Det finns en mening med livet.. Men det finns inget svar som gäller alla. Jag vet inte mitt svar och tyvärr inte heller ditt. Men en sak som jag vet är att ta sitt liv är den enkla lösningen. Men också lösningen som skadar andra mest. Du säger att du bara har din syster och det är bra att du har henne. Men det finns folk där ute som säkert skulle gilla ditt sällskap. Men du kommer inte hitta dem om du inte försöker. Hoppas för din skull att du tar det beslutet som är bäst för alla.

    Har försökt hela livet att hitta människor som gillar mitt sällskap. Och nu är jag långt ifrån ung längre.  Det hänger inte på mig om dessa människor inte vill umgås med mig. Jag kan bara vara mig själv. Man kan inte tvinga andra att umgås. Det skadar bara mitt ex om jag går bort. Har ingen annan närstående.

    Avatar

    I hela mitt vuxna liv har jag försökt förstå vad livet går ut på.

    Oj, en av de djupaste filosofiska frågorna jag ofta ställer mig själv?

     

    Ibland tänker jag att det är ett magiskt under att jag överhuvudtaget föddes, att jag är just här, just nu. Tänk alla dessa miljontals tillfälligheter som gjorde att just jag existerar, nu. Hur många människor har inte varit inblandade i att just jag kom till världen, hur många möten har behövts för att detta kunde ske. Det finns en lång lång kedja av händelser bakom det faktum att jag finns just här och nu, i det liv jag har. Att inbilla mig att det är ett misstag, att inbilla mig att det är en enskild händelse, att inbilla mig att jag hade kunnat styra någonting i allt detta känns på något sätt orimligt. Det skulle vara som om jag var någon slags Gud som kunde styra över allt detta. Jag vet inte om livet har en mening- i alla fall inte om det är en mening som jag med min mentala kapacitet kan förstå men jag tror att det finns ett sammanhang där alla vi har plats och räknas. Där det finns något viktigt i att just jag är där jag är just nu. Tricket är att komma på vad min del i allt detta är och hur jag kan använda och förvalta mig av det på mitt bästa sätt. Om nu livet inte har någon mening, jag då är det kanske bara att njuta av berg och dalbanan så länge det vara. Varför njuta, frågar du kanske? Tja, varför inte frågar jag dig? För mig är alternativet betydligt jobbigare att leva med. Men alla är vi olika och det finns det nog också en mening i. Kanske är det inte den mentala filosofiska sidan i oss som kan ge oss svar- kanske är det så att vi behöver lära oss att ge oss hän oavsett om det har en mening eller inte. Eller kanske finns det inget svar på någonting utan meningen är att leva i frågan, i utforskningen och njuta av den så länge vi kan och har lust.

    Avatar

    Green Cykama…

    Hur går det för dig. Hur mår du? Kämpar du på?

    Jag undrade precis samma sak…Vi finns här om du vill berätta mer.

    Det finns ingen mening med livet, vad jag vet (som tur är). Det gäller att hitta sin egna mening. Dock är det inte det lättaste. Jag har själv svackor när det gäller den biten.  Men det kan vara så att det är svackorna som gör att jag tappar intresset för livet, eller så är det tvärtom, när jag tappar intresse för livet så hamnar jag i en svacka. Hat väldigt svårt att reda ut vilket som leder till det andra.

    Hur som helst så är det bara att kämpa på.

    Hej.

    Jag har känt att livet inte har någon mening. Anledningen till att jag känner så är att jag inte kan hitta mig själv. Mina bästa vänner har börjat göra så att jag tappar bort mig ännu mer och mår ännu sämre. Så… Vad är egentligen meningen med att stanna kvar i världen om man känner så här? Det finns säkert folk som älskar mig med men det finns ju ingen mening med att stanna kvar på jorden ifall man aldrig kan hitta sig själv och mår piss av det.

    Det här har pågått i några månader nu men borde jag prata med en psykolog eller något för att jag orkar inte må såhär? Ska jag prata med en person jag litar på innan jag pratar med en psykolog. Jag har inte pratat med någon om detta för att det känns mycket enklare.

    Trådstartaren

    Att livet inte har någon mening är en vilsam tanke, för det innebär att jag inte längre behöver försöka mer. Lika nära är tanken att om jag dör behöver jag inte heller försöka mer.

    Jag bär många trauman jag inte hittat behandling för. Så många terapier förvärrar eller är för korta för att göra skillnad. Det är stunderna av ohanterbar stress som dominerar vardagen och får mig att vilja sluta anstränga mig mer. Min kropp orkar snart inte. Jag undrar vad jag ska vara för nytta för mig och andra när jag inte heller förmår mig leva på de villkor jag har annat än att vara isolerad.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.