Hem > Forum > Under 18 > Hatar livet

Hatar livet

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Jag ska börja sista året på högstadiet nu i höst…

    Jag hatar livet väldigt mycket på det sättet att jag gör inte tillräckligt bra i skolan som jag själv vill. Medans att jag mår så dåligt att jag inte orkar ta tag i skolarbetet. Är inte nöjd med min kropp och hur jag ser ut och gymnastikträningarna är inte än kul längre. Känner mig väldigt hopplös o känner att vad är meningen med livet? Mitt liv är kaos så vad är det värt att leva för? Samtidigt som jag har mycket dödsångest och är rädd för att både jag och mina nära o kära. Måste få hjälp men vet inte på vilket sätt

    Hej! Jag hade problem med min kropp jätte länge, gick inte på gympan en ända gång efter 7:an. (inga andra klasser heller typ)
    Men insåg att det var inte mitt problem att jag såg kroppen som jag gjorde, det var en bild samhället tryckte på mig, nu bryr jag mig inte om andras åsikter, enbart mina egna. Nu kallar folk mig excentrisk för att jag inte lider av de problem samhället försöker trycka på mig. Men det är helt OK, för samhället är inte byggt för alla, man får hitta sin egenväg så man kan vara stolt i det man gör! så länge man är medmänsklig finns det inga fel 🙂

    Idag har jag så mycket att leva för, kunde aldrig ha anat när jag var yngre 🙂

    (fantiserade alltid ofrivilligt hur min familj skulle dö hela tiden, eller folk jag kände, det är normalt, man vill inte förlora de nära. Bara att det blir lite extremt för folk som känner mycket :))

    Jag hatar inte livet men jag hatar allt och alla i mitt liv. Jag är en kille på 15 år som så länge jag kan minnas har behövt tjäna mina föräldrars kärlek. Så fort jag gjort något fel, stört honom (pappa) eller satt honom i en obekväm situation så har jag blivit psykiskt misshandlad av honom. Min mamma har samma tänk men är passiv aggressiv istället och säger att hon älskar mig när hon aktivt skämtar om vilket misslyckande jag är med hennes vänner när hon vet att jag är där! Det här har pågått under hela mitt liv och har haft mycket stor psykisk negativ påverkan på mig. Den enda som jag känt äkta kärlek ifrån är min mormor. Men nu har hon dött av gallgångs cancer och jag är helt, h-e-l-t ensam. Ensam med mina konstant plågande minnen, tankar och framtidsvisioner. Jag har varit mycket nära att ta mitt liv många gånger, en gång med min pappas hagelgevär (han är en jägare) en annan gång gick jag på Bauhaus och köpte ett rep så jag kunde hänga mig själv. Min enda riktiga terapi har varit Alkohol, Godis och 2pac remixer. I min grundpersonlighet är jag en väldigt snäll person som alltid vill hjälpa på egen bekostnad om det så behövs. Min dröm är att bli läkare och jag tror jag har allt som krävs men jag kan inte nå mina mål pga mina så extremt starka och komplicerade känslor som kommer fram varje gång jag upplever minsta motstånd eller bara råka falla i fel tankar. Jag tror jag har borderlinesyndrom, men jag vet inte. Jag vill inte gå i terapi eftersom jag vet att de inte hjälper utan snarare gör mina föräldrar mer förbannade på mig och på varandra.

    Om du har samma problem som jag har så rekommenderar jag de här sångerna:

    – 2pac – Psycho (HD) 2018 – Dj mimo

    – 2pac – Vendetta (new 2017) Ridahmuzic

    – 2pac ft. Eminem & Hopsin – One Day At A Time

    – 2pac Ft. Easy E – Gangster love

    – 2pac – Gladiator (Ridahmuzic)

    – linkin park – crawling (x)

     

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.