Tror jag blivit utsatt för en vårdskada (snälla läs)

Jag har under mina snart 2,5 år som patient inom den psykiatriska vården varit med om mycket. Tiden på BUP var okej, men det var när jag fyllde arton och tvingades byta till vuxenpsykiatrin som helvetet började. Jag vet inte, men jag tror man kan klassa det som att jag blivit utsatt för en vårdskada. Jag har lidit något enormt psykiskt och det hade kunnat kosta mig livet. Den så kallade specialiserade ätstörningsvården gjorde mig suicidal.

Jag ska börja från början. Jag lider av anorexia nervosa, depression, ångest, utmattning, självskadebeteende och tvångssyndrom. På grund av min ätstörning var det en självklarhet att jag efter BUP skulle överföras till den specialiserade ätstörningsvården. Jag hade hopp och trodde det skulle bli bra. På BUP hade man inte kunnat ätstörningar och där jag bor finns det ingen ätstörningsenhet för barn och unga, så det här var ju precis den vård jag skulle behöva. Om jag bara visste så fel jag hade.

Redan från början kändes det sådär, men jag levde på hoppet då. Jag var positiv och helt övertygad om att det här skulle bli bra. Dem var proffs och dem skulle kunna hjälpa mig. Jag visste att det kan ta tid innan man klickar med sitt nya behandlingsteam, så jag reflekterade aldrig över att det redan från början kändes sisådär. Som nämnt tidigare, jag levde på hoppet om att det här faktiskt skulle bli bra. Det blev sommar och vården sattes lite på paus. Efter sommaren började jag tvivla. Allt kändes hopplöst och meningslöst. Det skulle inte bli bättre, de skulle inte kunna hjälpa mig och jag orkade inte mer. Men någonstans inom mig ville jag ju inget annat än att få hjälp, så jag försökte allt mitt bästa för att vara så ärlig som möjligt, få dem att förstå min problematik och hur jag mådde och kände. Det är en lång historia allt det här, men väldigt kort så blev jag direkt dåligt bemött av min första behandlare där. Jag blev traumatiserad av det, men ingen på enheten tänkte ens tanken att detta kunnat påverka mig negativt och ingen frågade ens. Jag bytte behandlare. Mådde dåligt. Nu började en månadslång kamp för att få min nya behandlare att förstå. Förstå min problematik, mina behov, hur jag mådde, och allt därikring. Jag ville försöka ge henne en så bra förståelse om mig som möjligt, för att hon då på bästa sätt skulle kunna hjälpa mig. Men hon förstod inte. Jag passade inte in i den fyrkantiga ram dem arbetar efter på enheten, och de kunde inte individanpassa vården det minsta. För varje vecka som gick mådde jag sämre och sämre. Jag blev desperat efter att få någon att förstå mig. Jag försökte och försökte och försökte, men misslyckades varje gång. Det var som att det jag sa gick in genom min behandlares ena öra och ut genom det andra. Jag fick krav att jag visst behövde veta vad som skulle hjälpa mig. Jag fattade inte ett skit, jag behövde ju hjälp med att ta reda på hur jag skulle kunna ta mig ur det här, hade jag vetat hur jag skulle göra så hade jag lika gärna fixat det utan deras stöd. Det var många dumma kommentarer. Jag avfärdades som omotiverad för att jag inte passade in i deras mallar. Istället för att erkänna att deras sätt att arbeta inte kunde hjälpa mig och att det sättet att arbeta inte passade mig, så blev jag stämplad som omotiverad. “Om du inte vill så kan ingen någonsin hjälpa dig.” Sagt flera gånger av min behandlare, trots att hon visste att en av mina största rädslor var att bli lämnad av vården och att ingen skulle kunna hjälpa mig. Som ni förstår gick måendet käpprätt åt helvete. Jag, som aldrig gråter, började bryta ihop varje samtal med min behandlare. Jag var desperat. Berättade varje möte hur jag bara mådde sämre och sämre för varje vecka som gick. Men nu i efterhand kan jag i journalanteckningar läsa att min behandlare inte alls uppfattade detta (fattar inte hur för jag bröt ihop och sa detta varje möte under över en månads tid). I journalen står det “oförändrat psykiskt mående. Inga depressiva symptom.” Det står ingenting om alla gånger jag bröt ihop och nämnde att jag inte orkade mer. Det är som om min behandlare enbart valt att journalföra halva mötena. Tillslut märkte till och med mina föräldrar att mitt mående rasat rejält (jag är extremt bra på att dölja hur jag mår), men vården hade fortfarande inte märkt något.

Vården spädde på mina hopplöshet- och meningslöshetstankar. Jag blev suicidal. Satt och skrek på min behandlare (jag har extrem självkontroll så det krävs väldigt mycket för att jag ska sitta och skrika på någon). Tillslut sa jag emot och bröt kontakten med henne. Vi begärde att vi träffa enhetens psykolog (vi hade tjatat om det i ett halvår) och nu fick vi göra det. Tillsvidare fick jag ha en tredje behandlare som stödkontakt. Hon var bättre, men hon tog mig inte heller på allvar. För första gången vågade jag berätta om mitt självskadebeteende och mina suicidtankar. Sa att döden mer och mer kändes som en utväg och att det var stort för mig då jag alltid haft stor dödsångest. Att jag inte orkade mer. Att jag mådde så otroligt jävla dåligt. Men inget av detta finns nämnt i journalen.  Till mig sa behandlaren att mina tankar på att döden ibland kändes som en utväg och att jag ville försvinna “inte var några riktiga suicidtankar”, eftersom jag egentligen inte ville dö och hade dödsångest. Efter vårt sista samtal innan jag för första gången blev inlagd på slutenvården för suicidprevention bröt jag ihop för att jag mådde så jävla dåligt att jag inte orkade mer. Efter mötet svartnade det och jag gick till affären. Skulle köpa tabletter att överdosera, men av en slump var just dem tabletterna slut, så det blev ingenting. I efterhand kan jag läsa journalanteckningen från det mötet. Inget noterat om mitt mående. Suicidrisken bedömdes vara låg.

Sedan dess har måendet bara fortsatt utförs. Jag och mina föräldrar bestämde oss för att skriva över mig från ätstörningsenheten till vanliga psykiatrin och det har funkat bättre där. Dock har jag fått vänta länge på behandling och enbart stått med stödjande resurser, vilket gjort att måendet dippat ännu mer. Fyra gånger har jag legat inlagd på slutenvården för suicidprevention det här året. Två av gångerna hade jag allvarliga planer på att avsluta mitt liv. Även om den värsta dippen i måendet skett sedan jag avslutade min kontakt på ätstörningsenheten så är jag säker på att det var där spiralen startade. Hade det inte blivit som det blev där så hade jag inte behövt hamna här. Ätstörningsvården gjorde mig suicidal.

Stor eloge till alla er som fortfarande läser. Det är egentligen mycket mer som hänt på den enheten, men det blir en för lång historia. Jag har nu, ett halvår efter jag avslutade min kontakt där, begärt ut mina journaler. Jag har anmält två gånger till patientnämnden och fått kassa svar. Planen är att anmäla till IVO. Härom dagen kom jag över ordet vårdskada. Kan jag ha blivit utsatt för en vårdskada? Kanske till och med en allvarlig sådan? I patientsäkerhetslagen står att en vårdskada är “lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården”. Hade dem lyssnat på mig, tagit mig på allvar och kunnat anpassa vården så hade det här kunnat undvikas. Jag är säker på det. Men det finns ett till problem. Som jag nämnde känns det som stora delar inte ens är journalfört, men hur sjutton bevisar man det. Det är ju mina ord mot deras. Är det ens någon idé att gå vidare med en IVO anmälan? Kommer det ens leda någon vart? Och vad tror ni, tror ni jag blivit utsatt för en vårdskada? Kanske till och med en allvarlig sådan? För det hade kunnat kosta mig livet.

Hej!

Ja, jag tycker att du har blivit utsatt för en vårdskada, men jag tror inte IVO håller med.

Det är förstås bara vad jag tror, eftersom jag har försökt och de kräver väldigt mycket bevis. Hemskt, men jag upplever det så.

Jag har också upplevt ungefär detsamma som du. Anorexi, bulimi och misslyckad vård/behandling.

Idag mår jag bra och mitt råd är att inte lägga ner ork och kraft på IVO. Titta istället på allt du har åstadkommit själv genom åren!

Du har fortsatt leva för att du vill leva. Du har stridit, kämpat, du har gått tillbaka och försökt förklara och få hjälp. Den kraften har inte alla.

Den styrkan kommer att hjälpa dig helt ur det här. Lägg den på dig själv och framtiden, för det är där du hör hemma. Inte i det där bedrövliga.

Jag förstår att du känner dig kränkt och förfelad, men du har redan visat att du är bättre än de trodde. Kramar och lycka till!

Hej! Jag tror att du blivit utsatt för en vårdskada och självklart förtjänar du att få upprättelse för det! Sen om man orkar kämpa för det får man själv känna efter. Men du är inte ensam! Jag har också blivit utsatt för många vårdskador inom psykiatrin som lett till permanenta skador. Själv har jag inga tips om hur man anmäler det etc men jag följer en tjej på Instagram som heter Hanna Larsson och hon skriver mycket om det eftersom hon själv blivit utsatt för vårdskador inom psykiatrin. Så det är mitt tips, att kolla in hennes konto!

Jag håller med tidigare om att det absolut är en vårdskada. Jag vet hur det känns. En av mina behandlare sa att jag omöjligen kunde känna så som jag beskrev. Att “nej människor funkar inte så” och jag sa “jo för det funkar så för mig”. Men det var bättre att bara försöka gå vidare från det. I regel är det precis som du säger ord mot ord och även om det är hemskt i det enskilda fallet så finns det viktiga skäl till att vi i regel inte dömer fällande domar när det är ord mot ord. Det är en grundpolicy i svensk lagstiftning, att vi ser det som viktigare att ingen oskyldig döms (även om det såklart händer ändå). Jag skulle säga att det bästa är att fokusera framåt och föra den där kampen någonstans i bakgrunden. Får du ett erkännande om att det var felaktigt så var glad över det men räkna inte med det. Även psykologer är människor och ingen vill se ut att vara dålig på sitt jobb, även om den här personen uppenbarligen inte var rätt för att hjälpa dig med just dina problem.