Det är inte så att jag är deprimerad ur den bemärkelsen att jag ligger apatisk hemma och stirrar upp i taket, utan det är mer att mitt liv är alldeles, alldeles för svårt OCH komplicerat att hantera.
Ju fler problem som jag tror att jag löser desto fler verkar snarare skapas..?
Detta leder i sin tur till ett depressivt tillstånd – alltså pga. livet i sig, snarare än ett sjukdomstillstånd.
Jag tänker typ att det vore sött om jag var deprimerad över något gammalt skit, men ånej, det är livet som gör mig h-e-l-t förstörd och uppånervänd. Det är ett dagligt slit som inte är nådig. Det slutar aldrig?
Ibland undrar jag om det inte vore bättre om jag höll mig hemma och stirrade in i en vägg. Samtidigt som jag absolut inte kan vara i mitt eget sällskap och tro det är någon vidare lösning.
Så jag känner sånt självförakt, självhat och äcklas över mig själv – både utseendemässigt, personlighetsmässigt och själsligt (om jag ens har någon själ.. förmodligen inte).
Förstår inte hur man ska orka med det här livet.
Vad är det ens för liv som jag lever?
Det är så jävla avancerat att jag tuppar fan av snart.
Klyvs itu.
