Hem > Forum > Terapi & Medicin > Jag upplever att psykologen har agerat omdömeslöst.

Jag upplever att psykologen har agerat omdömeslöst.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej,

    Jag har en fråga om hur psykologer får bete sig.

    Vi hade ett turbulent samtal.

    Jag blev väldigt snabbt på dåligt humör och jag ’bråkade’ som en 5-åring (men gick ej till personangrepp och hotade varken hen personligen eller att skada mig).

    Hen försökte styra samtalet vidare men jag började om att bråka.

    Min upplevelse är att hen blev irriterad/frustrerad och utbrast:

    -Men huuur länge ska du vara sur? Släpp det! Släpp det!

    Detta gjorde mig rädd, då jag är van från livet att om den andre blir irriterad kan det sluta med att jag blir hotad om fysiskt våld.

    Jag minns inte hur samtalet lugnades ner, men det avslutades i lugn ton och en ny tid bokades.

    Hemma stormade känslorna och jag ringde till hens telefonsvarare (vilket jag blivit uppmuntrad att göra av psykologen och gjort många gånger tidigare).

    Jag lämnade 2st meddelanden där jag förklarade mina upplevelser.

    Psykologen ringer upp mig och säger:

    -Jag har bestämt att avsluta kontakten. Du kommer att få prata med min chef. Så ordnar de en ny behandlare.

    Jag kunde inte prata.

    -Hallå? sa psykologen.

    -Mmmm, sa jag.

    -Ok, sa hen och lade på telefonen.

    Jag fick en attack och började störtgråta, fick svårt att andas, overklighetskänslor mm.

    Detta var precis det som jag (bland annat) flera gånger uttryckt oro för till psykologen; att jag skulle säga något opassande och kontakten skulle avslutas.

    Bara 5 dagar tidigare hade jag lämnat meddelande på telefonsvararen där jag grät och var orolig att jag betett mig på ett sätt som gjorde att jag inte skulle få komma tillbaka till mottagningen.

    Hen hade då ringt upp och förklarat att jag verkligen inte hade gjort något fel, jag hade bara uttryckt mina åsikter, självklart skulle kontakten inte avbrytas och lugnat mig.

    Vi hade redan en tid bokad till dagen efter pga det turbulenta samtalet som spårat ur och inte lett till något egentligt terapeutiskt samtal.

    Men jag lämnades alltså ensam med mina tankar och känslor i över 24 timmar efter att hen ringt och släppt en ’bomb’ (dvs att hen avslutade vår kontakt).

    På natten började jag skära mig, mest för att hindra mig från att göra något ännu värre.

    När jag kommer till mottagningen dagen efter och vi har satt oss, säger hen:

    -Var vill du börja?

    Jag blev så chockad över att hen inte bad om ursäkt för att hen avslutat kontakten via telefon utan någon som helst förberedande samtal på mottagningen (för att undersöka om/vad som var problematiskt och vad jag/hen hade för tankar/åsikter kring om terapin fungerade eller inte och om det gick att hitta lösningar eller terapin skulle avslutas/byta behandlare.

    Så jag frågade om detta var vårt sista samtal (för det var mitt intryck eftersom hen bestämt att avsluta kontakten).

    -Det är en förhandlingsfråga, säger hen.

    I min rädsla över att känna att jag var helt utan makt i rummet tog jag på mig hela ansvaret för vad som hänt och kom med förklaringar till mitt beteende utan att ge hen negativ kritik och även berättade positiva upplevelser för att lugna/ stryka hen medhårs för att inte reta upp hen igen.

    Är jag dum i huvudet som tycker att psykologens agerande är ansvarslöst?

    Dvs att säga att kontakten abryts utan någon som helst förberedeande/undersökande samtal och till råga på allt häva ur sig detta i ett telefonsamtal.

     

    Jag håller med dig. Tycker terapeuten skulle klarat av att hålla sina egna reaktioner och känslor i styr. Tagit det i sin egen terapi (de brukar väl gå själva för att få vägledning) och istället varit den vuxna här som riktade uppmärksamheten på dig. Hur du uplevde det och hur ett avslut skulle landa mm.

    Känner igen mig i hur du agerade också, att stryka medhårs och ta på sig skulden för allt. Det känns inte rättvist.

    Trådstartaren

    Jag håller med dig. Tycker terapeuten skulle klarat av att hålla sina egna reaktioner och känslor i styr. Tagit det i sin egen terapi (de brukar väl gå själva för att få vägledning) och istället varit den vuxna här som riktade uppmärksamheten på dig. Hur du uplevde det och hur ett avslut skulle landa mm. Känner igen mig i hur du agerade också, att stryka medhårs och ta på sig skulden för allt. Det känns inte rättvist.

    Tack för ditt svar Red Simyna!

     

     

     

    Är det DBT du deltar i? Oavsett så har denna psykolog betett sig oprofessionellt på många sätt. Det låter som att han tjafsar med dig som om ni vore bekanta eller kompisar och definitivt inte utifrån att han ska agera inom sin yrkesroll.

    Det är definitivt inte en ”förhandlingsfråga” om du ska fortsätta i terapin eller inte, det ska alltid handla om patientens vårdbehov. Det låter som att denna psykolog för en slags maktkamp mot dig där han vill sätta dig på plats för att du ifrågasatt honom. Det här är INTE vad terapi går ut på. Du ska definitivt inte be om ursäkt för att kunna få komma tillbaka till terapin. En bra terapeut kan hantera alla olika känslouttryck hos patienten och balansera dessa på ett bra sätt.

    Jag antar att du träffar denna terapeut inom den offentliga vården, där är ofta kvaliteten på terapierna långt sämre än om man betalar själv vilket de flesta inte kan av ekonomiska skäl.

    Trådstartaren

    Är det DBT du deltar i? Oavsett så har denna psykolog betett sig oprofessionellt på många sätt. Det låter som att han tjafsar med dig som om ni vore bekanta eller kompisar och definitivt inte utifrån att han ska agera inom sin yrkesroll. Det är definitivt inte en ”förhandlingsfråga” om du ska fortsätta i terapin eller inte, det ska alltid handla om patientens vårdbehov. Det låter som att denna psykolog för en slags maktkamp mot dig där han vill sätta dig på plats för att du ifrågasatt honom. Det här är INTE vad terapi går ut på. Du ska definitivt inte be om ursäkt för att kunna få komma tillbaka till terapin. En bra terapeut kan hantera alla olika känslouttryck hos patienten och balansera dessa på ett bra sätt. Jag antar att du träffar denna terapeut inom den offentliga vården, där är ofta kvaliteten på terapierna långt sämre än om man betalar själv vilket de flesta inte kan av ekonomiska skäl.

    Tack för din åsikt Yellow Viveq!

    Jag vet inte vilken sorts terapi det är jag går i.

    Ja, det är den offentliga vården. Och ändå är detta den ’bästa’ av de terapeuter jag mött under många år.

    Det sorgliga är ju att hen till största delen hjälpt mig enormt mycket just genom att inte agera som ’vanliga’ terapeuter, dvs hen har stått ut med min ohanterbara ilska, som jag inte vågar släppa ut och då har det istället blivit att jag lämnat möten mitt i en ’härdsmälta’ och smällt i dörrar osv. Då har det hetat: -Klart du får vara arg! Om du inte kan vara arg här, var ska du då vara det?!

    Nu är jag så arg på hen, för att nu vet jag att hen kan avsluta kontakten när som helst och jag har ingen makt alls. Jag är så sjukt otrygg och jag fortsatte att testa hens gränser ända till det brast och det jag var allra mest rädd för hände – kontakten avslutades. Hen hade talat med sin chef som hade hållit med om att det var rätt beslut att avsluta kontakten. Nu är jag rädd att det ska hända igen, när som helst. Jag försökte förvissa mig om att det fanns riktig trygghet i det rummet. Tyvärr fick jag svart på vitt att det finns ingen trygghet att få, inte ens där.

    Hen har visserligen sagt att hen agerat på fel sätt genom att avsluta via telefon och inte prata med mig innan beslutet fattades, men att det gjordes av ’rätt’ skäl; omtanke om mig. Men ingen ordentlig ursäkt där jag hör att hen har förstått vad jag gick igenom, förstått hur chockad jag blev och att jag insåg att det är verkligen sant; jag kan inte lita på någon, alla sviker, alla överger, alla sårar, ingen ber om förlåtelse. Det är ett mycket ensamt ställe att befinna sig på.

    Nu har vi haft några möten som gått bra, men häromdagen insåg jag att jag inte kan uttrycka mig fritt av rädsla att bli utsparkad igen. Rädslan att hen ska säga att jag har ’fastnat’ i det som hände och eftersom jag inte kan släppa det måste jag träffa någon annan.

    Jag tar inte till mig när andra säger att det låter helt sjukt, att en terapeut absolut inte ska bete sig så. Fast det är exakt vad jag själv tycker och behöver höra. Har upptäckt efteråt att jag börjat försvara psykologen mot sådana angrepp. En vacker dag sjunker det kanske in och jag inser hur fel det är, men jag är inte där än.

     

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.