Hej jag har mått dåligt lite fram och tillbaka typ halva mitt liv, Fyller 30 nästa år. För mig så blev det iaf lite bättre då jag öppnade upp mig för några kompisar lite granna sen tog ja kontakt med kurator och med psykolog men jag gjorde det under typ en tidsperiod på 2-3 år kanske, men det var iaf väldigt skönt att få prata med psykolog även om det var svårt att veta hur man skulle börja. Men Det träcker med att säga att jag mår inte så bra för att jag har funderat på att ta mitt liv. Då He man en början iaf.
Men det känns som att det kommer inte bli bättre av det egentligen, det vet jag ju om men just bara för mig så själv så skulle det vara skönt. Har iaf levt med dom här tankarna så länge nu så jag börjat tänka att det är lika bra att bara köra på och göra det bästa av situationen. Gjort ett försök för 10 år sedan men det gick inte så bra, ådrog mig istället en hjärnskada och lite halt på ett ben/fot men med tiden så har det ju blivit bättre så nu kan jag ju till o med studera även om det inte känns super enkelt så är det ju iaf en utveckling i tätt riktning. Man lever ju inte för att man ska plågas, man lever för att ha roligt och må bra så jag har har börjat studera något som jag tycker är kul, (mat) sen om man kommer jobba som kock under nån längre tid det vet jag inte men det är iaf rätt skoj tycker jag. Våga göra någon förändring i ditt liv innan du bestämmer dig för att avluta det. Det är ett råd. Jag låg på sjuhus i tio månader totalt så jag tror inta att det är super många som gjort samma resa som mig. lärt mig gå och springa igen osv. Ingenting går snabbt så det finns ingenting jag ångrar mer. Tänker nästan varje morgon, varför skulle jag försöka ta ihjäl mig…
