Vad är det för fel ?

Jag är 33 år gammal och lever med min man och våra två gemensamma barn. Jag jobbar som undersköterska på sjukhus och känner att jag har hittat mitt kall i livet , ta hand om andra människor och lära mig om människan, och vill ständigt utvecklas. Jag upplevs som en super trevlig glad och härlig tjej och alltid ett leende på läpparna. Det enda felet är att mitt inre skriker hjälp mig oxå ! Jag har haft en kanske lite rörig uppväxt med skilda föräldrar, har två underbara syskon på mammas sida och likaså på min pappas. Har varit med om en delbobbiga händelser i mitt liv . Jag berättade en dag för en kollega i en kort sammanfattning om olika kriser och tuffa tider i livet , varav hennes kommentar blev : här står du med ett leende på läpparna ??? Hur orkar du ens stå på benen. Jag själv upplever inte det på de viset utan har alltid tänkt att man blir starkare som person för varje bakslag. Är det så??

Som rubriken lyder så ställer jag mig frågan själv flera gånger om dagen, vad är de för fel på mig? Varför mår jag så här ? Varför vill jag bara vara ifred? Varför kan jag inte bara sova och vakna utvilad ? Varför tar jag bara inte tag i saker jag vill göra ?varför kan jag inte bara känna mig lycklig och nöjd över mig själv? Varför , varför , varför ???? Jag är så trött på mina ständiga frågetecknen i mitt huvud som cirkulerar!

Sen kanske 8 månader tillbaka har dessa frågor ökat och jag känner att jag för varje dag som går att jag mår sämre och sämre . Jag är en jätte dålig pratare, men jag har pratat med läkare , varit hos kurator , pratat med mina anhöriga och berättat hur jag mår. Min känsla är att jag inte blir hörd eller förstådd ! Varför kan ingen bara lyssna på när jag säger att jag är trött ?? Varför kan ingen förstå hur man mår??? Man får ofta höra, jag förstår hur du mår jag kan oxå känna så eller så har jag med känt! Och det kanske dem har ! Men hur hjälper det mig???? det kommer bli bättre och allt löser sig.  Jag orkar inte ses idag , kanske en annan dag. Sen kommer ångesten ! När jag kryper tillbaka till mitt mörka sovrum och tittar på dokusåpa serier som jag egentligen tycker är patetiskt , börjar bli stressad när klockan börjar närma sig att barnen kommer hem från skolan och vet att nu sätter mina plikter igång och nu måste jag vara en bra förälder. Jag längtar tills kvällen kommer och övriga familjen sover så jag kan sitta i lugnet och göra absolut ingenting, fast att jag har saker som jag måste göra men ändå skjuter de framför mig, jag får ångest över att jag inte känner mig som en närvarande mamma som är glad . Känner mig mest irriterad och tycker att det tjatas för mycket.
sen kommer dagen då jag ska jobba, jobbar nästan bara nätter för då vet jag att alla andra sover och jag kan sova med gott samvete när alla andra är vakna. Är det normalt beteende eller att tänka så?
jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om hur mina tankar och hinder i vardagen ser ut. Men jag stoppar här och tänker att jag kanske inte är ensam där ute !
Och ni som känner igen er, hur fick ni hjälp? Hur kommer man upp på fötter igen och ser dem små ljus strimmorna i livet? Såklart ser jag alltid mina barn som självklara ljusstrimmor i livet och jag lever för mina barn! Utan dem så vet jag inte!

 

 

Glömde att skriva att sedan 8 månader tillbaka så har jag varit hemma minst en gång per månad från jobbet. Jag känner mig sjuk hela tiden, jag har feber ett par gånger i veckan. Huvudvärken som är ifrån en annan planet har kommit och gått, ont i nacke och axlar och allmänt ont i kroppen !

Kan det vara så att du lärde dig i uppväxten att bita ihop och “bli starkare” av motgångar snarare än att det tillåtes att få stanna upp och ta hand om det inre? Att det är därför du ser så glad ut samtidigt som du har jordens smärta inom dig?

Kanske har du blivit utmattad – det är därför du inte är utvilad när du vaknar- och har nu sämre immunförsvar och blir då sjuk också? Att det är kroppens sätt att säga ifrån… Tror att när man har som inre spänningar kan det sätta sig i kroppen i form av värk?

Tror du har svaret själv: Du säger till psykologer och andra att du är trött. Tecken på utmattning är också att vara lättirriterad. Säkert är det därför du också tycker det blir för jobbigt med barnen när det blir för tjatigt? Inte jätteenkelt heller att känna sig lycklig och glad om man är helt slut som människa?

Jag tycker också att det låter som utmattning eller i alla fall på väg dit. (För jag antar att läkare har uteslutit fysiska orsaker till tröttheten?) Har du gjort KEDS online? Kan ge en fingervisning om hur du fungerar. Jag har precis varit sjukskriven några veckor då jag var på väg in i utmattning, tyvärr verkar det ha varit för kort för nu när jag jobbar igen är symtomen tillbaka.