Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har varit där själv och förstår hur jobbigt det kan vara. Jag kände mig också otroligt ensam. Fick panikattacker dagligen, kunde inte sova, kunde inte äta, ville inte träffa någon, hade konstant hög puls. Att kliva utanför dörren var en kamp. Du ska veta att du inte är ensam.
Jag valde att säga upp mig och byta jobb. Det var som att en stor tyngd släppte från bröstet. Då förstod jag att jobbet hade “triggat” dessa panikattacker och gjort mitt mående värre. Ibland kan miljön vara boven. Innan såg jag inget slut på eländet och allt kändes hopplöst. En annan bidragande faktor var att jag inte tog hand om mig själv (med mat, sömn, träning). Idag kan jag hantera mina panikattacker. Har jag en dålig dag så frågar jag mig själv detta: “Har jag ätit bra och ordentligt? Har jag fått nog med sömn? Har jag varit tillräckligt aktiv?” Oftast är det något av dessa jag har skött dåligt, vilket förklarar mitt mående. Jag har även slutat med att dricka alkohol då det medför dålig sömn och ångestpåslag dagen efter (vilket i sin tur triggar en panikattack). Jag menar inte att förminska problemet och jag säger inte att det är lösningen på allt, men det hjälper mig att hantera mitt mående och inte låta det uppsluka mig i lika hög grad. Det kan vara en bra början.
Hur ser ditt liv ut? Är det något speciellt (som t.ex. jobb eller relationer) som känns extra tufft? Eller har någon händelse påverkat dig?
