Prestationsångest, stress, osäkerhet

[Indigo Vutaqy]

Försöker göra mitt bästa med studierna. Det är som att delar av mig förstår uppgifterna och tänker att det kommer gå bra, medan andra delar av mig är osäker på om jag förstått rätt, om jag kommer hinna med uppgiften, om jag kommer bli underkänd osv.

Alltså, oron för att misslyckas med uppgifterna gör att jag skjuter upp, gör halvdana försök, tvivlar på varje ord jag skriver. Jag liksom skäms över att bara existera på något sätt…

Jag sover dåligt, har mycket ångest och jag äter kanske inte så regelbundet som jag borde, vilket självklart påverkar min förmåga att prestera.

Jag har tänkt på om jag skulle försöka hitta ett extrajobb för att inte hänga upp både ekonomin och min “identitet” på bara studierna, men jag är så osäker på mig själv och tänker vem vill anställa mig?

Allt kokar ner till att min prestationsångest gör mig handlingsförlamad, ger mig sömnbrist, sänker min förmåga att kunna slappna av och känna glädje, och jag dömer mig själv väldigt hårt.

Vill bara känna mig okej med den jag är, lita på min egen förmåga och hitta sammanhang där jag mår bra! Jag gillar att studera, på så sätt att jag gillar att lära mig saker, och att diskutera med andra och så, men jag håller tillbaka mig själv av rädsla att göra fel hela tiden- vilket tar bort glädjen med att studera.

Emotionellt känns mina “misslyckanden” i livet så mycket mer verkliga än mina “framgångar”.

Det tär på min livsglädje. Någon som känner igen sig och kanske blivit bättre? Gjort något för att må bättre och känna sig mer “fri”?

[Blue Leputo]

Jag kan känna igen mig i det du beskriver men men jag har fått lära mig den hårda vägen att saker och ting inte alltid går som man vill eller tänkt så jag kan bara säga att du kan bara gör ditt bästa, räcker det inte så är det väl inte hela världen om du blir underkänd? Man kommer ju ta sig vidare i livet ändå. Jag fick IG i religon i gymnasiet och därmed har jag inte fullständiga gymnasiebetyg men det har ju gått bra ändå tycker jag, jag har studerat efter gymnasiet, 2 olika utbildningar osv. lyckas ändå helt ok med livet. Jag trivs helt okej med den jag är och jag tänker nästan jämnt på att saker kunde ha blivit annorlunda men det har inget att göra med om jag jag gått godkänt i skolan eller inte, livet efter skolan är betydligt mer ansträngande och roligt kan jag säga. Pratar från egen erfarenhet såklart.

[Olive Pijode]

Hög igenkänning. Det mest hjälpsamma hittills var att inse att det finns saker jag prioriterar högre än att prestera i skolan. Jag såg hur min prestationsångest gick ut över både min hälsa och mina relationer till andra. Jag blev helt enkelt en sämre person på alla plan av att försöka uppnå kraven jag satte på mig själv. (Och i ärlighetens namn tror jag att det gick ut över mitt skolarbete också.) Det finns så mycket i livet som inte är värt att offra för ett betyg.

[Indigo Vutaqy]

Olive Pijode skrev:

Hög igenkänning.  Det finns så mycket i livet som inte är värt att offra för ett betyg.

Jag håller med dig i det här, men att bli godkänd är ju också viktigt för att få studiemedel och att kunna gå vidare till kommande kurser, vilket ökar prestationsångesten. 🙁

[Indigo Vutaqy]

Blue Leputo skrev:

Jag kan känna igen mig i det du beskriver men men jag har fått lära mig den hårda vägen att saker och ting inte alltid går som man vill eller tänkt så jag kan bara säga att du kan bara gör ditt bästa, räcker det inte så är det väl inte hela världen om du blir underkänd? Man kommer ju ta sig vidare i livet ändå. Jag fick IG i religon i gymnasiet och därmed har jag inte fullständiga gymnasiebetyg men det har ju gått bra ändå tycker jag, jag har studerat efter gymnasiet, 2 olika utbildningar osv. lyckas ändå helt ok med livet. Jag trivs helt okej med den jag är och jag tänker nästan jämnt på att saker kunde ha blivit annorlunda men det har inget att göra med om jag jag gått godkänt i skolan eller inte, livet efter skolan är betydligt mer ansträngande och roligt kan jag säga. Pratar från egen erfarenhet såklart.

Jo, jag har också ett IG från gymnasiet och har läst lite kurser på universitet. Läser ett program just nu.

Jag har känslan av att min oro för mina studier inte står i proportion till hur viktiga de är för framgång, egentligen.

Det är där i problemet ligger. Jag måste liksom kunna lita på min egen förmåga att få jobb och så, oavsett hur det går med studierna. Men när något känns svårt, eller jag får ett negativt besked, så känns det som att jag är stämplad som “misslyckad” på fler områden i livet och inte bara i den specifika studiesituationen.

jag vågar knappt söka jobb för att jag inte tror på min förmåga heller.

[Blue Leputo]

Aha okej, det är väl något du måste jobba med isf, självkänslan hos mig själv är ganska stukad o så men jag har lärt mig att jobba upp det och jobba med något som var fysiskt funkade för mig för jag märker att jag är bra på tillexempel byta däck eller tvätt bilar som jag jobbade med i 6-7 år. Nu väntar en helt ny utmaning då jag sadlat om o ska börja/ har börjat jobba med matlagning

[Olive Pijode]

Indigo Vutaqy skrev:

Jag håller med dig i det här, men att bli godkänd är ju också viktigt för att få studiemedel och att kunna gå vidare till kommande kurser, vilket ökar prestationsångesten. 🙁

Jo, det blir väl lätt en negativ spiral där man blir mer och mer stressad och utmattad och får mindre och mindre återhämtning. Lätt är det verkligen inte.

Förresten, har du testat att plugga enligt pomodoro?

[Indigo Vutaqy]

Ja jag har testat pomodoro. Det hjälper lite 🙂