Övertänker allt på grov nivå

[Yellow Fenigy]

Jag övertänker precis allt. Dels vad jag sagt till personer o så men framförallt att jag tror att jag ska bli sjuk. Minsta lilla känsla och jag tror att jag ska dö. Bokstavligen. Det är så jävla jobbigt och det gör mig begränsad. Vill ta kontakt med någon om detta men vågar inte.

[Indigo Tedybe]

Jag är också en övertänkare. Det är riktigt jobbigt.

Vad gör att du inte vågar kontakta någon om det?

Jag berätta det för min sjuksköterska och vi kom på en plan. När jag börjar spinna iväg så ska jag kontakta henne så vi kan bolla vad jag känner.

Har du någon som du känner att du kan bolla med? Sjukvården har erfarenhet av det och kan hjälpa dig men du måste ju känna förtroende för den personen. Men behöver inte vara någon inom sjukvården. Kan vara en familjemedlem eller vän. Det viktigaste är att du känner dig trygg med den och att det hjälper dig utan att döma dig.

Hejar på dig ❤️ Finns här om du behöver något tips eller något om hur du ska säga

[Yellow Fenigy]

Indigo Tedybe skrev:

Jag är också en övertänkare. Det är riktigt jobbigt. Vad gör att du inte vågar kontakta någon om det? Jag berätta det för min sjuksköterska och vi kom på en plan. När jag börjar spinna iväg så ska jag kontakta henne så vi kan bolla vad jag känner. Har du någon som du känner att du kan bolla med? Sjukvården har erfarenhet av det och kan hjälpa dig men du måste ju känna förtroende för den personen. Men behöver inte vara någon inom sjukvården. Kan vara en familjemedlem eller vän. Det viktigaste är att du känner dig trygg med den och att det hjälper dig utan att döma dig. Hejar på dig ❤️ Finns här om du behöver något tips eller något om hur du ska säga

 

Tack för svar❤️

jag vet inte riktigt. Jag har aldrig pratat om mina känslor på det sättet. Varken med familj eller nån ”professionell”. Hade en bästa vän som jag faktiskt kunde öppna upp mig för men vi tappade kontakten för bara några veckor sen. Min skolsköterska verkar väldigt snäll så henne skulle jag nog kunna prata med men vågar liksom inte ta första steget. Det blir liksom inte av bara. Samtidigt känner jag väl också att jag alltid varit ”perfekt”, så det känns svårt att erkänna för mig själv att jag faktiskt inte mår bra. Och ja, alla har ju sina toppar och dalar och ingen är perfekt, men det blir så jobbigt när det går upp för en.

Hur tog du kontakt med sjuksköterskan? Var det via skolan eller på annat sätt?

[Indigo Tedybe]

❤️

Jag förstår dig. Det är tufft men ibland måste man inse att man inte klarar av det själv. Det är bättre att man tar hjälp än att gå och hålla det för sig själv till man inte vet vad man ska längre. Det är starkt av dig att lyssna på dig själv och be om hjälp.

Va bra att du kan tänka dig att prata med henne. Första steget är tufft men du är inte den första som kommer som inte mår bra. Om det är lättare så skriv ner det på ett papper. Antingen ge henne det eller läs upp det själv. Det kan vara en öppning. Jag skrev ner precis vad jag kände och tänkte. Vad som va tufft lixom. Och att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra.

Jag har gjort det vid 2 olika tillfällen. Först i skolan och nu på vuxenpsykiatrin. Jag tycker det är mycket lättare att göra så.

Hoppas detta hjälpte dig ❤️ Bara skriv här om du undrar något annat eller behöver lite push eller något annat. Finns här ❤️

[Yellow Fenigy]

Hej!
Jag har bokat tid med skolsköterskan imorrn. Så glad att jag äntligen tagit första steget nu och är väldigt stolt faktiskt ❤️

Ville bara säga det och tacka för stödet, precis vad jag behövde!