Motsats till ensam.. men sjukt jobbigt

[Pink Hufehe]

Jag vet att många här är så otroligt ensamma och jag VET hur det känns. För jag har levt så också. Men frågan är om jag inte föredrar att vara ensam än att hålla på att gå under av stress . Finnas där., ställa upp. Och det är inte små saker familjemedlemmar behöver hjälp med.

alla sliter i mig, alla vill ha en del av mig och jag känner mig som jag blir dragen i ett ben och i det andra benet åt andra hållet.för vissa familjemedlemmar går inte ihop så dem kan inte träffas tillsammans,  jag tål inte se de jag bryr mig om vara ledsna och ensamma, jag klarar inte av det så måste finnas där. Ja visst man kan vara glad att man är omtyckt och behövd. Men jag är helt utmattad . Efter en familjemedlems katastrof , så behöver den hjälp av mig, och klart jag ställer upp jag VILL ställa upp. Men det är så mycket följd problem jättekomplicerade saker, som gör att det suger all must ur mig.

ibland kan jag önska att jag bara kunde ligga i min säng och inte tänka på NÅNTING

[Pink Hufehe]

Men ändå, jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde av att vara ensam , väldigt deprimerad var jag, nära självmord.

ja ja suck . Vem kan egentligen VÄLJA sitt liv… man kan sträva efter och jobba för att få det som man vill ha det, men man har liksom ingen större makt över livet.

<3 Jag tänker litegrann att man gärna ha velat ha någonting mitt i mellan där?

Alltså att det blir lite som två extremer där man antingen är totalt ensam, ingen hör någonsin av sig till en, telefonen är knäpptyst och man kanske känner att man lika gärna kunde dö för ingen verkar ändå bry sig eller reagera? Alternativt att man har personer i sitt liv men som är i sådant hjälpbehov av en att man i stället duckar under och därmed har noll energi tillövers för ens egna behov och övriga liv?

Känner att inga av de här två alternativen är särskilt bra att vara i under en längre period, för det är ohållbart och för höga priser att betala egentligen? Jag tillhör också samma kategori som du att jag har under i princip hela mitt vuxna liv fått ta hand om andra. Som barn fick jag ta hela ansvaret för mig själv. Vilket också vara jobbigt, svårt och komplicerat. Övermäktigt för ett litet barn förstås.

Att vara ensam är ofta som tortyr, tycker jag. Det gör fysiskt och psykiskt ont med tystanden, avvisanden och kan lätt skapa enorm avund att vilja få släppas in i värmen. Även enorma självtvivel och självhatet göder fritt – det är vidrigt.

Medan att ha folk i sin närhet som är så behövande skapar en helt krampaktig känsla av att man går under. Att man är totalt utmattad och dessutom går runt rädd oftast, spänner sig. Man bär människors liv på sina axlar. Sitt eget liv hinner man övh inte med – det är ett annat sorts pris man betalar och offrar då? 🙁 Den skrämmer mig. Allt som jag förlorat och inte kunnat få pga. fokus på andras behov snarare än att leva mitt liv.

Så upplever jag i alla fall de båda tillstånden. Ensamlivet har jag upplevt som ett icke-liv. Medan ansvarslivet har jag upplevt som totalt begränsat och okontrollerat – ett pågående kaos. Som att åka in och färdas runt i ett eldinferno – man vet aldrig vad som ska hända och vem som överlever. Ett enormt känslomässigt tryck. Medan ensamlivet är mer dött, tycker jag. Tycker nog det är lite som pest eller kolera. Det behövs fler alternativ!

Vet inte hur du känner?

[Pink Hufehe]

Precis! pest eller kolera är det exakt som,

man är helt enkelt för snäll? Tänker jag om det här att  Jag har blivit så på senare år ,har ingen aning om varför riktigt , att jag inte tar hand om mig själv, står upp för mig själv  eller sätter ner foten .. det är andras problem som jag måste lösa, finnas där, bara de mår bra så är det bra,

MEN JAG DÅ?????? Kan jag känna, det liksom skriker så inom mig fast jag kväver det,

ja drömmen vore ju (iallafall min dröm) att alla omkring mig kunde sköta sitt liv och sina problem själva, att dem inte behövde mig så mycket… bara lite liksom, att vara behövd är ju en bra känsla ändå.

Ja visst ett mellanting vore bra, behövs definitivt flera alternativ, synd att man inte kan styra sitt liv alltså..

<3 Vet du vad jag tror, vet inte om det stämmer i din situation och med de närstående, men jag har märkt att mina anhöriga (och andra kompisar) de säger aktivt nej till hjälp från sjukvård och terapier. De vägrar ta hjälp utifrån (oftast för att de saknar självinsikt om hur omfattande deras problem är) och dessa landar då i knät på oss? Det är vi som får pumpa i de livskraft, lösa deras problem, lyssna på deras oro och livssituationer. Jag har mer och mer landat i att det i sig är ett svek. Jag blir ledsen när jag märker hur de inte tar emot hjälpen som erbjuds och som finns inom räckhåll och därmed i stället äventyrar relationen till en själv bland annat. När min pappa nu är deprimerad så lägger han över sina känslor på oss döttrar, medan sjukvården säger att de kan ge honom en kurator, men det vill han inte, exempelvis. Jag tror det är såhär det blir när det blir dysfunktionellt att man blir som en liten inbunden klan?

Jag tror inte att varken de som du hjälper eller folk som jag har i mitt liv, förstår hur pass dränerande och skadligt detta är? De förstår inte alls att man blir jätteledsen av att ställa upp hela tiden men inte få ett piss tillbaka? Anledningen till att detta inte når de tror jag beror på att de är så sjukligt självupptagna och kan inte leva sig in i andras känslor och liv. Då blir det såhär tror jag att de tycker det är en fiffig lösning att bara fortsätta mata en med sina problem i stället för att söka professionell hjälp och ta itu med det egentliga grundproblemet?

Jag vet heller inte vad man ska göra åt det för om man drar undan mattan för de och slutar erbjuda stöd och hjälp så vet man ju av erfarenhet att de direkt duckar under. Det spårar ur. Ett gisslandrama nästan?

En konstig sak är också att exempelvis kompisar som jag tidigare har haft, eller syskon för den delen, vill väldigt gärna ha enorm uppbackning och stöd för deras problem. De kan ta för sig hur mycket som helst. Men så fort en annan uttrycker något litet bekymmer så hänvisas man direkt till att söka terapi och sluta belasta de med detta. Att problemen man har klassificerar de då som oerhört allvarliga. Det är djupt orätt, det är det verkligen.

[Indigo Facyfi]

Hej! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Också alltid varit den som ställer upp, alltid varit medlaren i familjen. Har en brorsa som mått psykiskt dåligt hela livet och i så många år har jag funnits där, skjutsat, pratat i telefon, hälsat på, varit med på möten osv osv. Och för ett halvår sedan var min syster med om en misshandel och då var det åter jag som gjorde alla dessa grejer. Som du säger, man vill ju ställa upp och hjälpa till så mycket man kan, man har väl fan inget annat val när andra mår så jävla dåligt? Har alltid sagt ja utan att tveka. Men mig är det ingen som frågar hur jag mår….

Jag hamnade i min utmattning på grund av allt detta. Jag har satt mig sist i ledet så jävla länge att nu orkade jag inte mer. Har fått börja säga nej mer, känner mig som ett jävla as när jag gör det. Kan aldrig planera något ifall jag inte orkar och ifall jag avbokar i sista sekund och gör den andre besviken. Jag har slutat svara i telefon då familjemedlemmar kunde ringa mig flera gånger/dag och bara ville tala om hur skit deras liv är, eller “jag ville bara ha lite sällskap i telefon medans jag gör detta…” Min puls går upp bara jag ser telefonen ringa, för jag känner som du – kan alla bara låta mig vara ifred.

Får fortfarande ständiga frågor om jag kan följa med på saker, om jag kan komma och hälsa på osv, för jag “kan ju vila någon timme innan så jag orkar”. NEJ för helvete, jag orkar inte alls!!!