Hem > Forum > Stress > Måste skriva av mig del 2

Måste skriva av mig del 2

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Trådstartaren

    okey! Såhär är det. Detta kommer bli mycke text.

    Jag är en person som Alltid prioriterar andras behov före mina egna. Om jag ser ett problem som jag har möjlighet att lösa så gör jag det, även om jag är medveten om att min hälsa tar stryk av det valet jag tar. Det är bara sån jag är, jag kan inte stå emot. När jag fick mitt jobb så hade vi en deal att jag hade vissa rättigheter att ta de lugnare, inte bli utsatt för stress, tillåtelse att ta fler pauser m.m en anpassad arbetsmiljö pågrund av min psykiska ohälsa och det faktum att jag precis börjat jobba igen efter en lång sjukskrivning. Men det blev inte riktigt så. Denna arbetsplatsen hade stort behov av personal och att man gjorde de där lilla extra. Inte för att dom krävde något av mig, men eftersom jag såg små hål i systemet och hur mycke platsen skrek efter arbetskraft så tog jag tag i det och levererade. (Vilket jag inte skulle göra) men jobbet tackade och tog emot eftersom det var så mycket värt. Jag stärktes en tid över att jag blev så uppskattad, men detta hade förödande konsekvenser. Jag har inte visat min sköra sida offentligt, har jag jobbat för hårt eller börjat gå neråt i mitt mående så har det inte märkts på mig när jag varit på jobbet, utan enbart något jag känt av när jag gått därifrån. Vilket betyder att dom såg mig som väldigt stark, pålitlig och detta gav mig mer ansvarsområden och jag fick lära mig väldigt mycket, sånt som jag sedan varit ensam om att ha kunskap om bortsett från den personen som lärt upp mig. Här blev de verkligen katastrof, för jag började känna så starka ansvar. Om jag skulle känna att de blev för mycke, eller om jag blir sjuk så är det ingen som kan hoppa in och ta min plats. Mycket kommer bli fel och jag kände att jag alltid fick välja mellan min hälsa och jobbets behov. Jag tror ni kan gissa vad jag valde.

    Jag fortsatte att ignorera mina varningssignaler och det gjorde att jag blev allt sämre på min fritid. Och med min diagnos så kom mycke tankar på destruktiva handlingar m.m ett stort problem hos mig har också varit att jag aldrig klarat av att visa hur dåligt jag mår inför familjen. Då jag får dåligt samvete när jag ser deras sorg. Så efter jag fyllt 20 ungefär så hanterade jag min ångest och den värsta smärtan på egen hand bakom ryggen på min familj. Jag gick ut och visade istället för främlingar att jag mådde skit genom att aggera suicidalt öppet. Stog på en bro, brevid tågspår eller högs hus. Eller låg någonstans berusad och galen. Blev alltid omhändertagen av polis och körd till sjukhus och har väl inte sagt annat till mig familj än att jag lagt in mig på sjukhus.

    Idag har jag en sambo, vi har varit ihop i två år. Älskar honom över allt annat. Men tyvärr så har jag min diagnos och när jag har dessa problem på jobbet så får jag tillbaka mina tvångstankar att jag måste gå ut och skämma ut mig och invänta polis som jag förklarade ovan. Jag förstår inte varför, jag vet bara att jag får panik när ångesten blir som värst och det får mig att aggera som förut.

    Men jag känner mig hemsk. Min sambo vet om allt detta, han vet mer än mina föräldrar gör. Men det han inte vet är att jag vid ca tre tillfällen har aggerar såhär. Nu är jag jätte rädd att han lämnar mig. Jag trodde att jag skyddade honom från detta. Man vill inte höra att ens flickvän beter sig suicidalt offentligt. De är nog pinsamt har jag tänkt. Inom mig så är jag nog medveten om att de bara är mitt rop på hjälp när de väl händer. Jag tänker inte lämna min sambo så. Aldrig. Men jag har mina tvångstankar eller va man ska kalla de som får mig att aggera efter gamla beteenden. Han vet när jag mår dåligt för de säger jag, men jag har inte sagt att jag stått vid ett tågspår om de nu är de jag har gjort. Han vet att jag håller hemligheter, för han frågar vart jag har varit när de tagit längre tid än vanligt att komma hem. Jag vet bara inte hur jag ska säga sanningen utan att skrämma bort honom. Men som sagt, jag har insett nu efter ett bråk i veckan att jag skadar han mer av att inte berätta allt. Jag känner mig bara så svag, hemsk och värdelös. Som om allt jag rör vid går åt helvette. Och någonstans vill jag ändå alla väl och vill skydda andra från onda saker.

    Nu har jag gått in i väggen, vågar inte förklara för jobbet att jag kommer bli sjukskriven nu efter helgen är slut. Men jag måste försöka göra va som är bäst för mig. Jag är bara rädd va detta har för konsekvenser, kan de bli värre än de är nu? Är extremt illa så kan inte föreställa mig att jag skulle kunna hantera värre, men jag är rädd.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.