Som min rubrik lyder, så vet jag om att jag inte är den ända som haft en skakig väg när det gäller jobb. För mig är känslan av att ha ett jobb, att ha någonstans att vara och känna mig behövd så oerhört viktigt. Jag är 25 år gammal och har kanske inte haft lika många erfarenheter eller jobb som en 25-åring “ska” ha haft. Detta är en otrolig stressfaktor, och en självförtroende mördare. Och det är inte för att jag inte har försökt, för det har jag. Det känns som att jag mer försöker hitta jobb än vad jag egentligen jobbar, förstår ni hur jag menar? Då riktar jag mina tankar åt mig själv “Vad är det för fel på dig?” Jag är utbildad, både som bartender/servitris och blev nyligen klar med min vård-och omsorgsutbildning, jag kan numera kalla mig för en undersköterska. Men ändå når jag inte dit jag vill, är det inte ironiskt? Återigen, jag är inte ensam i detta ämnet, men det underlättar inte min situation. Jag känner mig automatiskt kass, dålig och rakt av icke kapabel till någonting. Låter kanske dramatiskt, men ämnet väger tungt hos mig.. Att inte få gå upp på morgonen, och sen komma hem några timmar senare och känna att jag gjort ett bra jobb, att få ha gjort en skillnad, eller att bara få se glimten av en lön på kontot vid månadens slut är en sådan hög stressfaktor i min värld. Jag är helt ärligt avundsjuk på er arbetsmyror. Sedan vet jag att det finns människor där ute som har ett jobb men som hatar det, kanske till och med mår dåligt över det, men om man bortser från det och vinklar det åt er som faktiskt tycker om ert jobb, och kanske till och med älskar det. Ta vara på det, uppskatta det. <3 jag hoppas och önskar att turen snart ligger hos mig.
