Högkänslighet, utmattning, stress och högpresterande

Ha det så kul när du läser mina 1500+ ord om min utmattning och högkänslighet haha

Jag har alltid varit högkänslig, därför blir jag lättare och starkare påverkad av till exempel tankar och händelser än folk som inte är en HSP (high sensitive person).

Under hela mitt liv, speciellt på sistone, har jag försökt att vara så tydlig som möjligt med alla som spelar en roll i mitt liv att jag är lite känsligare än genomsnittet just för att få dem att tänka efter lite extra innan de säger något som kan påverka mig mer än vad som är menat. I grund och botten är att vara högkänslig inget typ av ”handikapp”, att vara högkänslig är egentligen en styrka, en typ av superkraft. I mitt fall har det tyvärr kommit med fler fördelar än nackdelar på sistone. Det är nämligen så att min högkänslighet har kraschat med min högpresterande sida. Jag är väldigt ambitiös och känner hur till exempel toppbetyg är extremt viktigt för mig för att få någon typ av värde. Att få bra betyg har alltid varit ett sätt för mig att försöka få andra att inse att jag inte är så dum trots allt, eller det är iallafall vad jag har försökt intala mig själv för att kamouflera sanningen. Anledning till varför jag egentligen strävar efter högsta betyg och lägger all min tid och energi på att anpassa mig för att alla ska gilla mig, är för att jag inte gillar mig själv. Jag försöker hitta ett värde i mig själv genom andras ögon och mitt sätt att visa mig värdig har just råkat bli genom höga betyg och en empatisk personlighet.

Jag gör allt i min förmåga för att undvika situationer där jag riskerar att bli sårad, därför har jag inget annat val än att använda varenda droppe av min energi till att framstå som en fläckfri människa, får då har ju ingen något att klaga på som har med mig att göra. Det här har med tiden utvecklas till utmattningssyndrom och depression. Jag har totalt struntat i att fördela min energi på ett hållbart sätt, jag har till slut fått slut på energi och gått in i väggen.

Under den här hemska ”processen”, gick även min hund bort i cancer väldigt hastigt. Min hund som jag hade haft sen jag var 3 år gammal, den enda kompisen som har stannat vid min sida livet ut.
Det var precis efter min hund gick bort som min sista droppe glädje och energi gick. Jag hade inget kvar att leva för, min utmattning gjorde det omöjligt för mig att ens ta mig upp ur sängen och jag kunde definitivt inte hitta någon form av motivation i livet.

Det var nu ungefär 9 månader sedan jag kraschade och jag har fortfarande inte återhämtat mig överhuvudtaget. Utmattningssyndrom är såklart något man ska undvika, men när man väl har gått in i väggen så kan man lika gärna ta och fokusera på de positiva delarna av det. Även om jag inte har kunnat plugga i skolan, är det under den här perioden i mitt liv jag har lärt mig som mest. Jag har bland annat lärt mig att utmattningssyndrom inte är något man kan vila bort, man får istället hitta ett sätt att leva med det vilket är precis det jag lär mig att göra just nu. Det krävs extremt många anpassningar och sovmorgnar men tillslut hoppas jag att allt går någorlunda tillbaka till hur det brukade vara. Jag längtar tillbaka till dagarna man kände en lättnad efter att ha kommit hem från skolan, när man kunde ta tre djupa andetag och vila upp sig inför nästa dag. Att gå en hel skolvecka nu för tiden är inget alternativ för mig, jag klarar helt enkelt inte av det.

Att något sådant här påbörjades bara någon månad innan jag skulle börja i 9an var fruktansvärt, den värsta mardrömmen jag kan tänka mig. Att jag, som en extremt högpresterande och ambitiös person, skulle behöva gå färre timmar i skolan och dra ner på energin jag lägger på skolarbete och sänka kraven på mig själv när allt jag gjort hela grundskolan är att jobba upp mig till höga betyg så jag kan gå ut 9an med toppbetyg? Aldrig i livet. Men så fick det bli, jag fick välja mellan att låta min hjärna sakta dö eller sänka kraven på mig själv. Jag tycker än idag att jag fortfarande inte får tillräckligt med anpassningar, jag får inte all den hjälp jag behöver. Jag är dock ganska så säker på att jag har gjort allt i min förmåga för att få hela situationen att förbättras. Jag har till exempel skaffat mig ett fritidsintresse, vi har skaffat hund igen, jag pluggar inte längre på kvällarna, jag går till både kurator och psykolog, jag har koll på vad jag vill gå på för gymnasium och vilken linje jag vill gå och jag har till och med minskat på antal timmar jag går i skolan. I oktober hade jag till och med 25% giltig frånvaro för jag inte har lyckats ta mig ur sängen. Den här typen av sovmorgnar är tyvärr inget jag njuter av dock, att sova lite extra hjälper tröttheten men utmattningen kommer alltid hemsöka mig. Jag har till och med pratat med en doktor och tagit blodprover för att se om jag har brist på några ämnen som kan göra att utmattningen är svårare att leva med än vad den ska vara. Det finns inte så mycket mer att göra nu än att låta tiden gå och lida igenom varje skoltimme jag sitter i skolbänken utan att få något gjort. Prov efter prov förblir ogjort och mina betyg faller som ett korthus. Jag ser hur min framtid sakta blir mer och mer suddig, hur bojan av ångest och stress som sitter kring min fot blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Jag ser framför mig hur jag faller längs gatukanten och det inte finns någon väg upp. Jag är fast på marken och tsunamin av oönskade tankar och känslor närmar sig hastigt. Det är min tur att drunkna i mörkret och bli bortglömd av alla som springer bort från tsunamin och mot ljuset framför dem, med mig i bakgrunden helt bortglömd.

Jag försöker för det mesta tänka positivt dock. För tillfället har jag 3 konserter, en musikal och en utomlandsresa att se fram emot. Dessutom ska det bli skönt att börja i gymnasiet, äntligen något jag själv kan vara med och bestämma över. Jag har valt att börja ett gymnasium med inriktning hund då hundar är något jag alltid haft ett enormt intresse av. Psykologi, hundar och språk är de tre saker här i livet som faktiskt kan fånga mitt intresse. Om jag hade kunnat skapa en egen linje, hade jag bara lärt mig psykologi och om hundars beteende. Det hade inte skadat med några språklektioner också.

Eftersom jag tänker så extremt mycket hela tiden (vi håller på med en kartläggning för ADHD, vilket hade förklarat en hel del), så har jag redan tänkt igenom mycket som har med psykologi att göra på egen hand. På grund av detta, behöver jag nästan aldrig prata med min psykolog eller kurator för att fråga om tips utan det handlar mest om att få prata ut lite så jag inte exploderar av alla tankar. Det är nog det jag precis gjorde här. Jag vet inte om någon kommer läsa det här men om du gjorde det så vill jag att du ska veta att det verkligen uppskattas, för många tycker att jag har många intressanta tankar men nästan ingen orkar lyssna på mig just för att det kan bli för mycket ibland. Jag förstår definitivt det eftersom jag själv är högkänslig och därför blir överväldigad och liknande ganska ofta. Det fanns egentligen en hel del fler grejer jag ville säga men jag tror jag nöjer mig såhär för idag. I vanliga fall läser jag gärna igenom mina texter innan jag lägger ut dem för att se till att allt ser bra ut och se ifall det är något jag måste ändra men jag känner att det hade varit slöseri av min energi som jag knappt har till att börja med.

Tack igen för du tog din tid att läsa det här och glöm inte att vara extra försiktig med vad du säger till högkänsliga personer. Jag tror jag glömde att nämna det här tidigare men efter jag blev utmattad, blev jag mycket mer högkänslig. Asså extremt känslig. Jag har liksom ingen hud som skyddar mig längre. Så va försiktiga med vad ni säger till andra, speciellt om dom redan har dåligt självförtroende för då lär det vara deras sista droppe. Nu ska jag sova lol. Orkar inte få till en bra styckeindelning och struktur som jag brukar just nu, klockan är 12 på natten trots allt.