Föräldrar..

[Olive Buloce]

Min mamma skrev sms till mig häromdagen och min PTSD triggades igång rejält.
Det var kanske ingen stor grej för henne och resten av världen men för mig blev det totalt nedbrytande.
Normalt sett pratar vi inte. Inte gjort på många år men av någon anledning fick hon för sig att skriva ett sms nu. Två meningar och hon kallade mig dessutom för ”älskling”.

Det gör mig så jävla stressad, ledsen, illamående, förvirrad och arg!

Jag vet inte hur jag ska bete mig längre. Jag är vuxen, jag är aldrig arg och jag har alltid låtit mina föräldrar komma undan med allt genom att bara le och låtsas som ingenting. För alternativet har alltid varit värre.
Men jag kan inte läka om jag inte erkänner för mig själv hur dom påverkat mig. På riktigt.
Hur ska jag klara det utan att hamna i självömkan?
Hur balanserar man att tänka dåliga tankar och inte falla ner i avgrunden?

Jag vet att jag behöver lära mig ”känna” mer. Men jag orkar verkligen inte.. jag vill inte.
Var hittar man energin, viljan och styrkan i att ta sig an det?
Jag är så jävla rädd, både för mig själv och för dom.
Rädd att dom ska knacka på dörren eller ringa, rädd för mig själv hur jag ska reagera på undantryckta minnen och känslor.
Hur kan jag idag vara så rädd för två personer som jag levt med varje dag, dygnet runt i flera år när deras missbruk och beteenden var som värst och som idag egentligen bara är skruttiga och patetiska?

Hela mitt liv har varit kontrollerat av dom genom mig.
Jag ville som ung inte skaffa barn för att jag då skulle behöva träffa dom.
Jag ville inte förlova mig eller gifta mig för att de skulle komma.
Jag ville inte fylla år/ha kalas för de eventuellt skulle komma förbi. Inte för att jag blivit firad tidigare i livet direkt…
Jag ville inte ha körkort för jag visste att de skulle tvinga mig att fylleköra dom konstant.
Jag kunde inte skaffa vänner för att det inte gick att ta hem dom.
Jag kunde inte vara petig med pojkvänner för ”normala” killar skulle aldrig acceptera det livet som jag tvingades leva.
osv…

Idag så undrar jag vad jag verkligen vill. Även om dessa anledningar fortfarande finns kvar så talar de inte lika starkt längre. Men hur hårt sitter det? Hur omedvetet är det?
Jag tror mig vara så säker men ändå är jag helt omöjlig i att ta beslut. Är det ett personlighetsdrag eller är det för att jag undermedvetet inte tillåter mig själv?

Jag sitter här utan ett enda skit. INGENTING!
Allt gör ont inom mig. Jag kan inte ta för mig av livet, inte ens det lilla.
Det känns som om jag skadar mig själv oavsett vad jag gör.

Jag tycker det låter väldigt logiskt att du bär runt på mycket undantryckta känslor.

Tänker att det är ett övergrepp i sig att du inte ”har fått” reagera och visat dina känslor när du blivit dåligt behandlad. Är ju en form av maktmissbruk att tvinga motparten till att tiga och inte reagera känslomässigt, brusa upp. Försvara sig.

Förståeligt också att det skapar problem för dig inom andra områden i livet där det blir svårt att ta beslut.

Kan det vara så att utsatthet för dig innebär att gå in i ett försvar av passivitet?
Rädsla tror jag ofta sitter som kroppsminnen. Kroppen minns vad/vem den ska vara rädd för?

[Olive Buloce]

Jag blir helt klart passiv. Men inte bara i försvar, även i ”bra” känslor, allt som blir ”starkt”.
Som om det är farligt att känna och finnas. Vet att jag gjort likadant även hos psykologer, men de upptäckte det inte så jag verkade mest sansad och resonlig. Sen har jag en tendens att inte prata utifrån mig så det mesta uppfattas som neutralt och går inte att attackera mig med och således inte heller knyta an till mig med..

Upplever rädslan som kroppsminnen. Jag vet inte hur jag ska komma över tröskeln för att det inte ska påverka mig på det här sättet längre och hur jag ska uttrycka känslor. Vet nog inte ens hur jag ska identifiera vad det är. Är det en magisk knapp eller är det flera stycken ”knappar” man ska trycka på för att sinnet ska förändras? Är det rädslan som hindrar en från att förstå?
Är det något jag verkligen vill göra så är det att brusa upp! Haha.. Vet inte ens hur det skulle kunna kännas men tänker mig typ förlösande? Vill skrika så hela världen störs!

Ja, jag tänker på att försöka identifiera hur det känns i kroppen. Vart sitter rädslan osv.

Minns inte nu om du tidigare hade gått i emdr?
Som du säkert redan vet får man ju där genom ögonrörelser hjälp med att göra så rädslorna klingar av i intensitet. Att man stabiliseras. Jag upplever emdr vara väldigt starkt förankrat till att hjälpa en med just kroppsminnen och dissociation.

[Olive Buloce]

Jag är inte så insatt i den metoden. Om jag förstått det rätt behöver man väl ganska konkreta minnen för att emdr ska fungera? Men blev faktiskt rekommenderad att söka just det så bara att sätta igång antar jag..

Vet faktiskt inte. Jag har dock svårt att tro att det bygger på att patienter kommer dit och har konkreta minnen som de arbetar utifrån, utan det är ju snarare ett arbete, en kartläggning man gör tillsammans – arbetar med över tid.
Skadar kanske inte att testa iaf?

[Olive Buloce]

Nej, det skadar inte.
Det är mest jag som känner att jag inte passar inte i någon enskild metod. Som om det alltid är något som gör att jag inte får ett bra resultat.
Har alltid känslan av att jag till och med misslyckas att vara misslyckad.

Ja? Det finns en positiv aspekt av just den här metoden som kanske kan vara tilltalande och det är att man inte riktigt lär känna varandra på djupet som personer, terapeuten och en själv, som i en klassisk psykoterapi. Den är i stället inriktad på just sina traumareaktioner. Alltså kroppsliga förnimmelser och förstås minnen av det som har hänt.

Menar att det blir mer som rehabilitering än att behöva förhålla sig till en ny människa som man ska ha djupare tillit till för att läka vidare.

Sedan finns ju alltid frågetecken kring om behandlingen fungerade på en eller inte och där är vi alla olika förstås. Man kan bara hålla tummarna egentligen. Kommer inte ihåg hur många procent som brukade ha goda resultat och hur många som det inte bet på, enligt vetenskapliga studier.