Fast i en ond spiral

Allt började 2016. Under nyårsnatten blev min bil helt sönderslagen framför mina ögon,  men jag kunde ingenting göra. Denna enkla händellse satte igång en rad olika händelser som lett till att jag sakta men säkert förgör mig själv… Först kom drogerna. Det var allt utom kanyler. Det höll mig på benen ett tag,  men ledde så småningom till att jag hoppade av gymnasiet med ca hälften av poängen kvar. Istället sökte jag mig till de kriminella jag hade lärt känna. Jag levde ett dubbelliv, då ingen i min släkt visste vad som egentligen hände. Jag mådde sämre och sämre, och en god vänt hindrade mig från självmord flertalet gånger.

Men så en dag blev han mördad. Av respekt för hans vilja valde jag att inte vittna, då jag var det enda vittnet, och ärendet skrevs av som en vanlig överdos. Ibland känns det fortfarande som att det var mitt fel, trots att det snart har gått två år. Han skyddade ändå mig mot det riktiga kriminella livet. När han försvann sökte jag mig till värre folk. I samma veva flyttade jag hemifrån, då jag inte kunde stå ut med min familj. Det gick ett par månader, och efter gång på gång av svek och utnyttjande så blev jag tagen av polisen, där jag blev ditsatt av en bekant för något jag inte hade gjort.

Det blev min vändpunkt. Jag skärpte till mig, började satsa på att skaffa jobb och återupptog kontakten med in familj. Detta höll i sig i nästan ett helt år. I slutet  av 2017 hade jag fått praktik på mitt drömjobb. Allt var perfekt, men så kunde vi givetvis inte ha det.

Värt att nämna är att jag är beroende av Försäkringskassan för att få mina pengar, samt att det är arbetsförmedlingen som har hjälpt mig med att ordna praktikplatser, jobbchanser. Min tillvaro är därför högst instabil. För att göra allt ännu jävligare så får jag ett brev den 29 december. Jag ska helt plötsligt bege mig genom nästan halva landet för ett polisförhör, i ett ärende som vid tidpunkten var över ett år gammalt och helt och hållet bygger på mitt gamla liv. Ett riktigt skitfall, där jag haft mätbara mängder cannabis i blodet.

6 månader senare har ingenting i ärendet hänt. Jag blir sönderstressad på jobbet (praktiken) för att en idiot plockar in mer jobb än vad som är möjligt att hinna med, utan att kunna kompromissa. Detta leder i sin tur till att jag är helt slut när jag kommer hem. För att göra en redan lång historia lite kortare så orkar jag inte ens laga middag längre. Jag kan utan större problem gå 4-5 dagar utan att äta. Jag har helt slutat städa hemma och jag skiter i hur jag ser ut/uppträder/luktar osv. Samtidigt som min familj är på mig om att “jag måste skärpa till mig”. Men jag orkar inte. Nu är det säkert 2 veckor sedan jag sfick en hel natts sömn. Jag har inte heller ätit sedan den 27e, men är ändå inte hungrig. Utöver allt detta så är ingenting roligt längre, inte ens jobbet trots att jag älskar det. I samband med att jag bröt kontakten med det kriminella s¨bröt jag också kontakten med alla jag kände, och i dagsläget har jag ingen jag känner fullt förtroende för att kan vara helt öppen mot.

Som det är nu hatar jag hela min tillvaro, och varje sak jag nämner gör allt annat värre, och jag kan inte hitta någon utväg. En sjukskrivning är inget alternativ, då vi snart ska förhandla om anställning och jag har verkligen inte råd att missa detta tillfället. Jag börjar bli desperat nu, vad ska jag ta mig till? Vart börjar jag?