Vågar inte söka hjälp eller berätta för närstående

Hej! Jag är en 20-årig tjej som nyligen tagit studenten.

Jag har sedan jag var liten varit väldigt orolig och haft mycket ångest. När jag gick på lågstadiet var det mycket snack om ”skumma gubbar i vita skåpbilar”, blottare och skit. Jag blev såklart nojig för att gå till och från skolan själv eller gå till och från kompisar själv osv. Sen en dag satt jag på busshållplatsen efter skolan och skulle hem till min pappa, då en risig gubbe åkte förbi i sin fula vita lilla skrothög till bil och log på ett riktigt obehagligt sätt mot mig. Med alla dessa varningar från lärare och föräldrar i bakhuvudet så var min instinkt att springa för glatta livet. Så jag rushade det snabbaste jag kunde hem till min mamma som bara bor några hundra meter från busshållplatsen. Sedan kunde jag inte gå utanför dörren själv på flera år efter det. Jag var alltid på min vakt och gick helspännd konstant. Detta resulterade i ofantliga magsmärtor och extremt orolig mage. Vilket visade sig för första gången på vårt närmsta köpcentrum då min mamma och syster fick gå runt i butiker medan jag satt på toa i nån timme för att magen var så orolig. Detta resulterade i att jag blev rädd för att åka nånstans om jag inte visste att de fanns toalett eller att jag kunde ta mig hem snabbt. Dagen efter skulle vi åka ner till Gävle men jag fick stanna hemma för då hade mitt magproblem utvecklats till magkatarr. Jag hade en molande värk i magen och känslan av att behöva spy i flera veckor efter detta. Jag fick stanna hemma från skolan och allt vad det va, vilket jag njöt av för då slapp jag den där oron över att åka buss. Jag var alltid riktigt orolig när jag var hos min pappa på grund utav att jah behövde åka buss när jag var så ofantligt rädd för det (att de nt fanns toalett om jah blev bajsnödig) och sedan behöva gå ev. själv till skolan från bussen. Detta avtog efter några år. Men jag hade fortfarande problem med att åka iväg på längre sträckor tex Gävle, Stockholm osv utan att bli riksnervös och orolig för att magen ska börja krångla. Detta avtog sommaren 2014 då jag tvingades lära mig att åka iväg längre sträckor hit och dit i Sverige på grund av mitt dåvarande sommarjobb. Så det försvann tillslut och all oro och ångest hade försvunnit. Det var mitt modigaste, bästa och självsäkraste år. Till hösten då så började jag gymnasiet. Men jag var utomlands första veckan tillsammans men min pappa, hans fru och deras dotter. Då kom en del av magkatarren tillbaka. Jag var otroligt nervös och stressad inför en ny skola och ny klass utan någon som helst som jag kände. När vi kom hem från utlandet var det skola redan dagen efter och jag storbölade hela kvällen innan på grund av ångest. Då var den tillbaka. Det slutade med att jag hoppade av gymnasiet och började om året efter. Det gav fina resultat.

Jag har haft lagom med ångest under gymnasietiden pga all press osv. Men det var hanterligt. Men jag var en sån som hade perioder då jag behövde vara hemma för att jag var så ofantligt utmattad mentalt.

Under årsskiftet mellan 2017/2018 så mådde jag väldigt dåligt och googlade dumma saker. Vilket jag berättade för min bästa vän när jag hade en snefylla och brast ut i gråt. Sedan dess har det varit lugnt på den fronten i alla fall. Känner också att jag skulle inte våga göra något dumt och jag vill heller inte missa något.

Under den här sommaren så har jag jobbat. Jag var helt ok nervös inför det, inte så att jag trodde att jag skulle dö. Men nu i efterhand så förstår jag att jag även under sommaren var utmattad. Jag kunde somna till helt från ingenstans helt utan anledning. Alltså jag var SÅ trött. Nu när sommaren är slut, jag borde jobba eller plugga, så har all ångest och ALLT kommit ifatt mig. Jag sökte ett jobb för ett tag sedan för att 1. Trodde inte att jag skulle få det. 2. Ville ge det en chans att börja jobba, prova om jag får panik eller blir utmattad. Sen fick jag ett sms från rekryteringen igår och jag fick genast panik, blev skitnervös och började störtböla inför mamma. Jag trodde först att det bara var lite sådär pga att jag var nervös eller något. Men imorse när jag stod utanför rekryteringen så höll jag på att tuppa av, blodet kokade och jag skakade som en idiot. Väl där inne på ”intervjun” så blev de typ katastrof, jag brukar kunna slänga på en mask och vara energisk, leka självsäker och fsst besluten om vad jag vill. Men jag kort och gott fuckade upp det lite. Så hon som jag pratade med skulle återkomma när det fanns en plats där jag hade kunnat tänka mig att jobba. Helt ärligt så vill jag ju inte jobba där. Eller jag vet inte. Jag är så osäker på vad jag vill, vem jag är och allt. Hade jag varit stabil så hade jag inte brutit ihop igår när hon hade smsat. När jag satte mig i bilen och skulle åka hem så kämpade jag med all kraft jag hade kvar för att inte börja böla. Men jag vara brast. Sen när jag kom hem så gick jag raka vägen upp på mitt rum för att undvika att möta mammas blick. För att jag skäms över att jag mår skit och inte ens kan fixa en arbetsintervju utan att bli helt bakom flötet och okoncentrerad och osäker. Jag blir stressad för att jag vill kunna börja jobba, eller plugga och flytta hemifrån osv. Men jag känner mig som världens sämsta när jag psykiskt sett inte KAN. Det känns helt omöjligt. Väl uppe på rummet började jag tokgrina igen, fast försökte vara diskret för ville inte att mamma skulle höra och komma upp. (Har btw i princip ingen kontakt med min pappa längre, bott hos min mamma på heltid sedan sommaren 2015).

Sedan somnade jag och vaknade två timmar senare. Då hade jag fått ett sms av en på rekryteringen att det fanns en plats där jag kunde tänka mig att jobba. Och hon fråga om det funkar imorgon 9-15 för läropass. Jag började skaka, gråta, hyperventilera och hade panik. Det slutade med att jag drog tillbaka min arbetsansökan ”av personliga skäl” och har nu legat i sängen och bölat i intervaller sedan kl: 14.

Jag behöver fan hjälp. Men jag är så rädd för att söka hjälp hos vårdcentralen för är rädd för att inte bli tagen på allvar eller att det kommer ta sån himla lång tid. Det är också en sak som gör att jag typ inte vill inse att jag behöver hjälp, att det kommer ta sån lång tid. Jag har typ inte tålamodet. Jag är också rädd för att söka hjälp hos närstående, för vill inte gråta inför dom. Jag är ju den som brukar stötta allt och alla. Känner mig värdelös och vill inte visa mig svag som jag definitivt blivit.

Känslan jag hade i magen som liten har kommit tillbaka och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Förutom att ligga i sängen. Men jag får skuldkänslor för att mamma har en dotter som inte gör något av livet och dessutom får ångest och panik när jag väl försöker göra något av mig själv.

Tips och råd önskas verkligen!

Anonym skrev:

Hej! Jag är en 20-årig tjej som nyligen tagit studenten. Jag har sedan jag var liten varit väldigt orolig och haft mycket ångest. När jag gick på lågstadiet var det mycket snack om ”skumma gubbar i vita skåpbilar”, blottare och skit. Jag blev såklart nojig för att gå till och från skolan själv eller gå till och från kompisar själv osv. Sen en dag satt jag på busshållplatsen efter skolan och skulle hem till min pappa, då en risig gubbe åkte förbi i sin fula vita lilla skrothög till bil och log på ett riktigt obehagligt sätt mot mig. Med alla dessa varningar från lärare och föräldrar i bakhuvudet så var min instinkt att springa för glatta livet. Så jag rushade det snabbaste jag kunde hem till min mamma som bara bor några hundra meter från busshållplatsen. Sedan kunde jag inte gå utanför dörren själv på flera år efter det. Jag var alltid på min vakt och gick helspännd konstant. Detta resulterade i ofantliga magsmärtor och extremt orolig mage. Vilket visade sig för första gången på vårt närmsta köpcentrum då min mamma och syster fick gå runt i butiker medan jag satt på toa i nån timme för att magen var så orolig. Detta resulterade i att jag blev rädd för att åka nånstans om jag inte visste att de fanns toalett eller att jag kunde ta mig hem snabbt. Dagen efter skulle vi åka ner till Gävle men jag fick stanna hemma för då hade mitt magproblem utvecklats till magkatarr. Jag hade en molande värk i magen och känslan av att behöva spy i flera veckor efter detta. Jag fick stanna hemma från skolan och allt vad det va, vilket jag njöt av för då slapp jag den där oron över att åka buss. Jag var alltid riktigt orolig när jag var hos min pappa på grund utav att jah behövde åka buss när jag var så ofantligt rädd för det (att de nt fanns toalett om jah blev bajsnödig) och sedan behöva gå ev. själv till skolan från bussen. Detta avtog efter några år. Men jag hade fortfarande problem med att åka iväg på längre sträckor tex Gävle, Stockholm osv utan att bli riksnervös och orolig för att magen ska börja krångla. Detta avtog sommaren 2014 då jag tvingades lära mig att åka iväg längre sträckor hit och dit i Sverige på grund av mitt dåvarande sommarjobb. Så det försvann tillslut och all oro och ångest hade försvunnit. Det var mitt modigaste, bästa och självsäkraste år. Till hösten då så började jag gymnasiet. Men jag var utomlands första veckan tillsammans men min pappa, hans fru och deras dotter. Då kom en del av magkatarren tillbaka. Jag var otroligt nervös och stressad inför en ny skola och ny klass utan någon som helst som jag kände. När vi kom hem från utlandet var det skola redan dagen efter och jag storbölade hela kvällen innan på grund av ångest. Då var den tillbaka. Det slutade med att jag hoppade av gymnasiet och började om året efter. Det gav fina resultat. Jag har haft lagom med ångest under gymnasietiden pga all press osv. Men det var hanterligt. Men jag var en sån som hade perioder då jag behövde vara hemma för att jag var så ofantligt utmattad mentalt. Under årsskiftet mellan 2017/2018 så mådde jag väldigt dåligt och googlade dumma saker. Vilket jag berättade för min bästa vän när jag hade en snefylla och brast ut i gråt. Sedan dess har det varit lugnt på den fronten i alla fall. Känner också att jag skulle inte våga göra något dumt och jag vill heller inte missa något. Under den här sommaren så har jag jobbat. Jag var helt ok nervös inför det, inte så att jag trodde att jag skulle dö. Men nu i efterhand så förstår jag att jag även under sommaren var utmattad. Jag kunde somna till helt från ingenstans helt utan anledning. Alltså jag var SÅ trött. Nu när sommaren är slut, jag borde jobba eller plugga, så har all ångest och ALLT kommit ifatt mig. Jag sökte ett jobb för ett tag sedan för att 1. Trodde inte att jag skulle få det. 2. Ville ge det en chans att börja jobba, prova om jag får panik eller blir utmattad. Sen fick jag ett sms från rekryteringen igår och jag fick genast panik, blev skitnervös och började störtböla inför mamma. Jag trodde först att det bara var lite sådär pga att jag var nervös eller något. Men imorse när jag stod utanför rekryteringen så höll jag på att tuppa av, blodet kokade och jag skakade som en idiot. Väl där inne på ”intervjun” så blev de typ katastrof, jag brukar kunna slänga på en mask och vara energisk, leka självsäker och fsst besluten om vad jag vill. Men jag kort och gott fuckade upp det lite. Så hon som jag pratade med skulle återkomma när det fanns en plats där jag hade kunnat tänka mig att jobba. Helt ärligt så vill jag ju inte jobba där. Eller jag vet inte. Jag är så osäker på vad jag vill, vem jag är och allt. Hade jag varit stabil så hade jag inte brutit ihop igår när hon hade smsat. När jag satte mig i bilen och skulle åka hem så kämpade jag med all kraft jag hade kvar för att inte börja böla. Men jag vara brast. Sen när jag kom hem så gick jag raka vägen upp på mitt rum för att undvika att möta mammas blick. För att jag skäms över att jag mår skit och inte ens kan fixa en arbetsintervju utan att bli helt bakom flötet och okoncentrerad och osäker. Jag blir stressad för att jag vill kunna börja jobba, eller plugga och flytta hemifrån osv. Men jag känner mig som världens sämsta när jag psykiskt sett inte KAN. Det känns helt omöjligt. Väl uppe på rummet började jag tokgrina igen, fast försökte vara diskret för ville inte att mamma skulle höra och komma upp. (Har btw i princip ingen kontakt med min pappa längre, bott hos min mamma på heltid sedan sommaren 2015). Sedan somnade jag och vaknade två timmar senare. Då hade jag fått ett sms av en på rekryteringen att det fanns en plats där jag kunde tänka mig att jobba. Och hon fråga om det funkar imorgon 9-15 för läropass. Jag började skaka, gråta, hyperventilera och hade panik. Det slutade med att jag drog tillbaka min arbetsansökan ”av personliga skäl” och har nu legat i sängen och bölat i intervaller sedan kl: 14. Jag behöver fan hjälp. Men jag är så rädd för att söka hjälp hos vårdcentralen för är rädd för att inte bli tagen på allvar eller att det kommer ta sån himla lång tid. Det är också en sak som gör att jag typ inte vill inse att jag behöver hjälp, att det kommer ta sån lång tid. Jag har typ inte tålamodet. Jag är också rädd för att söka hjälp hos närstående, för vill inte gråta inför dom. Jag är ju den som brukar stötta allt och alla. Känner mig värdelös och vill inte visa mig svag som jag definitivt blivit. Känslan jag hade i magen som liten har kommit tillbaka och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Förutom att ligga i sängen. Men jag får skuldkänslor för att mamma har en dotter som inte gör något av livet och dessutom får ångest och panik när jag väl försöker göra något av mig själv. Tips och råd önskas verkligen!

God kväll här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd och hör VERKLIGEN att Du behöver ABSOLUT någon form av HJÄLP som passar dig.

* Har du haft kontakt i din barn eller ungdomstid/period med BUP (= Barn och Ungdomspsykiatrin.) och träffat en leg. Barn- och Ungdomspsykolog eller läkare/ Överläkare inom Psykiatrivården ?

* Jag personligen tycker Du borde pröva att se möjligheterna att “Lufta lungorna” / en form av “prat-Ventil” för jag hör att Du bär på mycket inom dig som behöver komma ut och jag kan varmt rekommendera dig att Du provar att söka dig direkt till en Öppenvårdsmottagning och om de kräver remiss ifrån Vårdcentral / Hudläkarmottagning / Allmänläkarmottagning  så försök kräva en remiss så att Du skyndsamt kan bli patient hos en Öppenvårdsmottagning.

* När Du sedan har kommit in i systemet som “NY” patient hos Öppenvårdsmottagning så är det viktigt att Du får bra vårdkontakter med t.ex. en psykiatrisk sjuksköterska eller leg. psykolog eller Specilist läkare / överläkare inom Psykiatrivården.

* Var inte RÄDD att ta emot hjälp ifrån vården, försök med ovanstående tips/råd ifrån mig, Du får mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forum:et och berätta hur det går för dig…

* Har Du en bra “mamma och dotter relation” med din mamma? Kan ni prata med varandra om olika slags livshistorier eller livskriser i ditt liv eller tvärtom om din mamma mår dåligt av något kan hon prata med dig om det ?

* Min Underbara Söta mormor som gick bort i obotlig smärtsam cancersjukdom och var min mamma, saknaden är tyngst och sååå OERHÖRT SMÄRTSAM… Ångrar varje dag som går att jag inte fick MER tid att vara hos min sjuka mormor innan hon gick bort… Snälla, försök att ta kontakt med din mamma och sätt er ned kommunicera med varandra när ni båda har mer tid till varandra t.ex. en Lördag / Söndag. Man vet ALDRIG vad som kan hända i sitt liv, därför är det oerhört VIKTIGT att kunna ha tid till sina anhöriga (om man har en bra relation till dem förstås.) och kunna konversera ihop med dem.

* Jag hoppas nu att detta ovanstående kan vara till någon form av “HJÄLP” och vägledning för dig.

Var rädd om dig och ta hand dig också…

På återseende…

Anonym skrev:

God kväll här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd och hör VERKLIGEN att Du behöver ABSOLUT någon form av HJÄLP som passar dig. * Har du haft kontakt i din barn eller ungdomstid/period med BUP (= Barn och Ungdomspsykiatrin.) och träffat en leg. Barn- och Ungdomspsykolog eller läkare/ Överläkare inom Psykiatrivården ? * Jag personligen tycker Du borde pröva att se möjligheterna att ”Lufta lungorna” / en form av ”prat-Ventil” för jag hör att Du bär på mycket inom dig som behöver komma ut och jag kan varmt rekommendera dig att Du provar att söka dig direkt till en Öppenvårdsmottagning och om de kräver remiss ifrån Vårdcentral / Hudläkarmottagning / Allmänläkarmottagning så försök kräva en remiss så att Du skyndsamt kan bli patient hos en Öppenvårdsmottagning. * När Du sedan har kommit in i systemet som ”NY” patient hos Öppenvårdsmottagning så är det viktigt att Du får bra vårdkontakter med t.ex. en psykiatrisk sjuksköterska eller leg. psykolog eller Specilist läkare / överläkare inom Psykiatrivården. * Var inte RÄDD att ta emot hjälp ifrån vården, försök med ovanstående tips/råd ifrån mig, Du får mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forum:et och berätta hur det går för dig… * Har Du en bra ”mamma och dotter relation” med din mamma? Kan ni prata med varandra om olika slags livshistorier eller livskriser i ditt liv eller tvärtom om din mamma mår dåligt av något kan hon prata med dig om det ? * Min Underbara Söta mormor som gick bort i obotlig smärtsam cancersjukdom och var min mamma, saknaden är tyngst och sååå OERHÖRT SMÄRTSAM… Ångrar varje dag som går att jag inte fick MER tid att vara hos min sjuka mormor innan hon gick bort… Snälla, försök att ta kontakt med din mamma och sätt er ned kommunicera med varandra när ni båda har mer tid till varandra t.ex. en Lördag / Söndag. Man vet ALDRIG vad som kan hända i sitt liv, därför är det oerhört VIKTIGT att kunna ha tid till sina anhöriga (om man har en bra relation till dem förstås.) och kunna konversera ihop med dem. * Jag hoppas nu att detta ovanstående kan vara till någon form av ”HJÄLP” och vägledning för dig. Var rädd om dig och ta hand dig också… På återseende…

Hej! Angående om jag pratat med någon på BUP, nej det har jag aldrig gjort. Har endast pratat med en kurator på UMO ett fåtal ggr angående ångest, men det rann ut i sanden för att jag kände att jag mådde bra tillslut. Detta var förra hösten. Hade ett möte med samma kurator några år innan då jag precis hade börjat i 8an och hade varit ensam i stort sett hela sommarlovet och mådde inge bra. Men då sökte jag mig dit för att jag trodde att jag var bipolär eller något. Hade ingen koll på ångest, depression eller något sånt då. Men då togs jag inte på allvar, så struntade i att boka ett till möte.

Jag och mamma har en väldigt bra relation tycker jag. Men det är inte på ett djupt plan eller vad man ska säga. Jag känner mig trygg i hennes sällskap men känner inte tryggheten till att kunna berätta om sånt som jag har skrivit om ovanför. Jag har aldrig pratat om hela helheten med någon. Bara den där dumma googlingen med min bästa vän och min storasyster. Men dagen efter hade jag väldigt stora skuldkänslor. Min syster är väldigt dålig på att lyssna. Min bästa vän uppfattar jag som en som inte tror på psykisk ohälsa och har svårt för att känna med andra. I alla fall så som hon pratar om vår gemensamma vän. Plus att jag känner inte att jag har tillåtelse till att gråta för då blir hon obekväm.

Hade tänkt att ge det en chans att ringa till vårdcentralen imorgon. Tack så mycket för tipsen, ska verkligen ta med mig dom.

Ska absolut återkomma med hur det går för mig. Tack!

Hej återigen här på Mind Forumet.

* Rättelse: Husläkarmottagning…

* Jag tänker på dig och önskar all lycka till och var rädd om dig…

* Du är mer än Välkommen att samtala med mig / skriva av dig i ordformuleringar med mig som anonym man här på MiND Forumet och har ett stort brinnande intresse för psykisk ohälsa och mer därtill…

* Jag blir mycket ledsen att höra att du har en storasyster som inte vill lyssna på dig och och din bästa vän inte tror på psykisk ohälsa… Det är A och O i detta specifika sammanhang…

* Vill gärna höra hur det går för dig och hoppas Du får bra gehör ifrån din vårdcentral för att sedan komma som “NY” patient till Öppenvårdsmottagningen oavsett i vilken län / kommun du hör till…

På återseende…