<3 Tror det ibland kan vara så att man bär andra människors avsaknad av känslor? Typ en förälder som saknar skam i kroppen överlag resulterar ofta i att man själv går runt och skäms å dennes vägnar? En annan förälder som inte känner skuldkänslor inför sitt beteende gör att man suger åt sig när det är befogat? Tänker att föräldrar som verkligen agerar ut på sätt som torde resultera i brutalt dåligt samvete eller att de borde skämmas över sig själva, när det uteblir, då tror jag det är supernaturligt att man känner det extra starkt. I synnerhet när man är deras barn. Jag har alltid skämts ihjälp när mina föräldrar beter sig olämpligt. Känt mig skyldig också som inte hunnit ingripa i tid för den som blir utsatt. Ett konkret exempel kan vara typ när pappa eller mamma säger olämpliga saker till typ kassörskan, det har jag känt varit helt, helt olidligt. På ett sätt är det kanske biologiskt att man upplever sig litegrann “tillhöra varandra” i någon flock, kanske. Jag vet inte..
Kanske också av gammal vana har man normaliserat det dåliga måendet att det känns avvikande att plötsligt må bra? Därav ambivalensen kring det?
Kanske är det likadant för dig?
