Nu har jag upptäckt ett solklart mönster av att jag gömmer mig fortfarande för omvärlden.
Nyss, exempelvis, vill en person ses ikväll eller i morgon. En person som jag inte träffat på flera, flera år. Jag bara känner att hela mitt utseende inte är vad den en gång varit, i kombination med svåra känningar av mobbing som jag fått uppleva på senare dar. Det har liksom fastnat, deras ord, deras kritik, deras iskyla och förakt inför mig som person.
Jag kopplar väldigt mycket ihop det här med mitt utseende och att min personlighet är fullständigt vidrig. Blivit utsatt för så mycket uppenbart missnöje. Jag vågar inte prata med främmande människor längre irl. Allt jag kan tänka på är att de hade rätt och att jag är dömd till att bli hatad.
Därför kan jag inte heller träffa folk som jag inte umgåtts med nyligen. Det blir för stort och för läskigt och för mycket som står på spel. Känns som om jag ska bli synad, bedömd.
Versionen av mig idag har uppenbarligen inte gjort någon vidare succé, utan det har snarare visat sig att jag är så pass hemsk att jag blir mobbad. Det gör inget vidare för självkänslan. Nä, det kan man inte säga.
Så jag gömmer mig bakom skärmen. Avvisar all form av social interaktion. Hittar på dåliga ursäkter. Men det enda jag vill är ju att ses, ha kontakt.
För två somrar sedan hade jag byggt upp mig själv igen. Kunde ses. Vågade ses. Hade självkänslan. Men så blev jag mobbad igen. Sedan dess har jag inte kravlat mig upp igen. Det känns inte längre som jag har det i mig. Jag tycker förskräckligt illa om omvärlden, också. Den är ond och farlig.
Det är för sorgligt att det blivit såhär. Att detta är min “nya verklighet”.
