En sorglig upptäckt jag gjort är att jag är misstänksam mot folk i min omgivning som tycker om mig.
När jag sitter med en kompis ute på något ställe så känner jag mig obekväm när jag möts med så mycket upppskattning, värme och gillanden. Jag har alltså blivit gruppmobbad i vuxen ålder och som uppenbarligen satt sina djupa spår.
Exakt samma fenomen inträffar när någon visar kärleksintresse och säger saker som att jag är “fin” och liknande. Jag tänker direkt att personen missuppfattat allting. Att jag är helt vidrig. Mig ska man hata och vara iskall emot – har detta gått henom förbi? Så tragiskt. Så jag känner då ett tvångsmässigt behov av att ändra dynamiken och dra mig undan. För allas skull. Kanske främst för motparten. Slutar höra av mig till vänner för jag skäms. Jag skäms över att jag inte visste vem jag var. Det är pinsamt att ha bra självförtroende när vi ses. Det är pinsamt att jag trodde mig vara värd vänskap, kärlek och där folk tycker bra om mig. Allt med mig är genant och jag önskar helst att jag övh inte fanns.
När min mamma skrek att jag förstörde hennes liv och var orsaken till all hennes tragedi i tillvaron kände jag nog ungefär samma känsla. Gick ut i världen med sänkt blick. Jag var ondskan personifierad. En falsk elaking som ville andra ont. Det var det hon sade till mig, att jag medvetet ville skada henne. Så därför skadade hon mig?
Så vuxna människor har alltid skrämt mig. Speciellt när de skriker, slåss och är aggressiva. Eller ibland bara i största allmänhet, uppsynen av en vuxen person skrämmer mig. Gjorde både som liten men även nu som äldre faktiskt. En gång sade en främmande kvinna att min mamma måste vara så stolt över mig (som då var 20 år) och jag tänkte då: min mamma är så besviken på mig att hon skulle kunna ha ihjäl mig.
Vad handlar det egentligen om när det blir såhär att man kanaliserar det man varit med om i sin självbild? Man tror på det som förövare och mobbare har sagt till en? Varför gör man det? Och hur slutar man göra det?
