Hem > Forum > Skam > Olycka

Olycka

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Avatar

    Jag känner skam för att jag dag in och dag ut går och önskar att jag ska klappa ihop, bli påkörd eller någon form av olycka. För jag är medveten om att de är så många som råkar ut för detta men absolut inte vill eller förtjänar de. Därför känner jag skam. Hade jag kunnat offra mig själv för att rädda någon annan så hade jag gjort de. För jag vill inte leva mer. Jag har inga drömmar jag strävar efter, har inga mål längre. Allt är bara dystert och grått. Går och ältar allt jag varit me om, alla misslylanden. Är fortfarande trasig efter min separation, och nu när jag till och med sett bild på hans nya tjej så känner jag mig ännu sämre. Vill dö, det gör bara för ont. Får ingen hjälp ifrån vården och akuten har inga resurser under covid. Vet dock inte om jag hade åkt dit ändå. De är värdelösa på att hjälpa när man ber om de. Jag klarade inte min diet idag heller, började tröstäta och efter de så stoppade jag fingrarna I halsen. Är de såhär mitt liv kommer se ut om jag stannar kvar? Va är de för liv……….

    Hej, har du pratat med någon om dina självmordstankar? Det kan vara väldigt bra att göra det. Jag gjorde det och jag blev ac med dem. Jag vet att det är jobbigt att prata om skamfyllda saker men jag lovar det kommer kännas betydligt bättre i kroppen om du pratar med någon närstånde hur du mår. Om inte det funkar prova att gå hos en psykolog. Kom ihåg äkta vänner hjälper dig inte stjälper dig❤️

    Avatar
    Trådstartaren

    Jag har provat allt för att må bättre, jag är 32 år men har varir patient inom psykiatrin sen jag va 10. Jag har träffat extremt många psykologer, provat flera terapier, dock ville jag gå mbt men blev inte beviljad det. Enligt ett test så visades de att jag hade inlärningssvårigheter, så jag fick inte prova. Här började jag bli ovän med min mottagning, dom slutade lyssna på mig och skrev falsk information I min journal. Dom vägrar att erkänna sina fel eller att rätta till de. Jag valde att flytta från dom till vårdcentral. Det kanske jag inte borde ha gjort för har inte haft någon kontakt eller hjälp på flera månader. Dom lovade att höra av sig, men gjorde inte de. Jag fick höra att dom försökte skicka tillbaka mig till mottagningen jag lämnade men han avbryta den remissen som tur va. Nu väntar jag på att en annan mottagning ska höra av sig, men de lär väl ta månader antar jag. Mina anhöriga vet, men vet inte hur dom ska hjälpa mig. Jag vet inte heller vad jag vill att dom ska göra så håller mig för mig själv. Har haft mycke destruktiva beteenden de senaste, jag har valt att spy upp allt jag ätit under en tid. Dock va jag svimfärdig idag så jag gick och köpte mat och denna gången ska jag behålla de. Jag hatar mig själv så jävla mycke. Jag är så besviken på att jag låtit min omgivning trampa på mig så mycke och att jag hela tiden ber om ursäkt för saker som egentligen inte varit mitt fel. Jag känner mig trasig. Känns som om ingen förstår. Jag har hatat mig själv i över ett halvår för att jag separerade med mitt ex. Bad om ursäkt för att ha ställt till de i hans liv. Gråtit för honom och för mig själv. Men inser nu att de hela tiden var han som försökte knuffa bort mig, han försökte få mig att göra slut om och om igen. Han försökte måla upp hur bra mitt liv kunde vara utan honom och att de skulle vara de bästa för oss båda, men han ville att jag skulle göra de mer officiellt. Därför ändrade han sig alltid när jag trodde att de va slut och försökte få mig att stanna, för att senare försöka knuffa igen och igen. Jag lämnade för jag ville inte kämpa med någon som inte ville ha mig längre, men ändå så betedde han sig så sårad jätte länge. Nu ca 6 månader senare så har han ny tjej, han har skickat hjärtan till henne och berättat för mig att han har ny tjej. Vad är de som händer, varför är jag ännu sämre än jag någonsin varit. Jag trodde att jag skulle bli friskare, börja tänka på min hälsa. Men nej, jag gör allt för att dö, och försöker plåga mig under tiden. Och som grädde på moset så kan jag inte äns lägga in mig på sjukhus eller söka akut pågrund av covid. Sist jag va på akuten så skickade dom hem mig direkt för att dom inte hade några som helst sätt att hjälpa någon. Va fan ska man göra

    Avatar

    Jag tror inte det är så ovanligt att det känns som om ingen förstår, och till viss mån så är det svårt att göra det eftersom du är du, man kan ju inte riktigt känna vad någon annan gör. Man kan förstå när någon inte är okej men samtidigt svårt att veta vad man kan göra för att få någon att må bättre. Mycket ligger hos en själv också, att försöka bryta sättet man tänker på, försöka få in lite positivitet då det är lätt att snöa in på negativa tankar när man har levt med det länge. Tror dock inte det är bra att du inte har någon att berätta för, att du är själv med dina tankar för länge. Att ha ett fysiskt samtal med någon är det bästa när man är nere. Finns det ingen i din familj du kan ty dig till? Det betyder inte att dom ska lösa dina problem eller att dom kan få dig att må bättre på studs, men att bara känna att någon finns vid ens sida kan göra att man känner ett lugn i kaoset. 💗

    Hade gärna hjälpt dig. Men jag känner att du kommer få ett bättre svar av någon annan då jag har svårt att formulera mig. Lyssna på Teal Cutedi hen verkar vara en otroligt snäll och klok människa. Lycka till med allt nu. Jag hoppas att du en dag mår prima❤️

    Avatar
    Trådstartaren

    Tackar er båda. Dock har jag svårt att förstå, ta in just nu. Är för dålig för tillfället

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.