Hej! Mina föräldrar skiljde sig när jag var jätteliten och pappa flyttade direkt ihop med sin nuvarande fru. Hon har till och med att jag var 14 år gammal, alltså i 9 år, betett sig som att jag är tjock. Detta har självklart påverkar mitt självförtroende och det är inte bara ett svek från henne utan även från pappa. Han gjorde ingenting och jag har hela min uppväxt känt mig bortvald. Det är bara min mamma som funnits där. Grät varje natt i ca 6 år när jag var hos honom. Hade självmordstankar pga den dåliga situationen hemma. Minns inte hur länge men tror i 1.5 år från 11 års ålder. Gick hos kurator men berättade endast om situationen hemma. Detta är väldigt svårt att prata om, jag kan inte ens titta på foton från min uppväxt för att det gör för ont. Vill verkligen inte bo hos pappa för kan inte förlåta hans fru, även om hon inte håller på så nu. Pappa är det lättare att förlåta även om jag känner sorg över det han gjort. Vill bara flytta hemifrån men vill samtidigt kunna spara ihop till resor så det är inget alternativ. Vill inte att mitt liv ska påverka mina val negativt. Kommer bryta kontakten med hans fru efter jag flyttar men hatar att det ska påverka min och pappas relation. Samtidigt är det hans val att vara kvar i relationen. Om han är en bra förälder skulle han gjort allt för att inte försämra vår relation. Haft självmordstankar i flera perioder i mitt liv men endast när det varit dåligt hemma eller med kompisar. Alltså att det varit så jobbigt att jag inte orkwr leva mer, att det inte känns värt att leva. De har då gått över när det blivit bättre. Men nu är jag i en sån period igen då jag fått reda på att min mamma är bipolär. Känner sån skam och vet inte längre vad som är/har varit hennes sjukdom. Känns som att allt ska gå fel i mitt liv. Det enda jag vill är att mitt liv ska vara perfekt men det är inte det någonstans. Och det är något som jag känner att jag aldrig kan acceptera. Min skam är för stor för att jag ens vågar erkänna för mig själv och andra att livet inte är perfekt. Försöker få livet att se perfekt ut utifrån men inombords dör jag. Vet inte var jag ska vända mig. Behöver acceptera och bearbeta allt samt vägledning i hur jag ska göra. Var vänder jag mig? Är över 18 år och vill verkligen inte gå till psykolog på umo. Känner att de inte kan mycket om sånt här, alltså att bearbeta osv. Nämligen gått hos en för ett tag sedan men slutade för hon kunde inte. Var kan jag vända mig istället?
