i barndomen var skammen att jag var fosterbarn. Talade stockholmska Värmland :O Och detta med ensamheten som äter upp en inifrån. Varit med om mycket tunga saker. Men att efter skilsmässan förlora kontakt med 2 av dem Var det värsta. Min skam är dels att jag inte räckte till under de perioder jag hade diskbråck. Och se framförallt att jag inte visste hur jag skulle göra för nå fram till dem. Mitt namn var ett skällsord har jag fått höra i efter handskammen att inte räcka till för de som betyder mest är svår att leva med. Känner mig underkänd allt som är viktigt i mitt liv.därför vill jag avsluta
God e.m. här på Mind Forumet.
* Vet verkligen vad du menar med “ensamheten”, och mycket mer därtill…
* Har du någon förtroendegivande person / människa inom familjen / anhöriga eller vänner/kompisar som du kan “lufta lungorna”, alltså prata ut med om svåra minnen i livets olika skeden så som barndomen och övriga delar i livets olika stunder?
* Har Du någon form av vårdkontakt/er?
* Har Du någon form av stödsamtal inom vården, sjuksköterska, psykolog, kurator?
* Har Du provat Samtalsmottagning hos Svenska Kyrkan som finns på vissa orter? (Jag personligen går hos en underbar Diakon inom en församling och betyder sååå OERHÖRT mycket för mig…)
* Vad menar du med “avsluta”? Snälla, gör inget oklokt nu…
* Om du vill så får du mer än gärna återkomma per MiND Forumet så ska jag försöka bistå med information eller upplysning eller på bästa förmåga svara sååå gott jag kan om du har flera frågor eller funderingar om livets olika former.
Önskar dig en fortsatt trevlig Midsommarhelg…
Var rädd om dig…
På återseende…
