Hem > Forum > Skam > Känner mig ensam i detta

Känner mig ensam i detta

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej!

    Gick precis med i det här forumet, har aldrig pratat öppet om min psykiska ohälsa, i och med att det är så skambelagt.
    Men jag känner mig så ensam i det så kan inte bära det längre själv.

    Min historia är lång så kommer inte dra hela nu, men tänkte bara skriva om dagsläget. Jag blev sjukskriven nu från jobbet några dagar framåt pga att jag har så mycket ångest och kan inte sköta min vardag just nu. Orkar inte laga mat, kan inte duscha, gå ut etc utan ligger bara i min säng. Skammen väller över mig, skammen att familj framförallt behöver se mig såhär.
    Vill inte att kompisar ska komma hit för jag skäms. Jag vet inte vad det är som händer men känner mig helt utpumpad, och de har gått så fort.
    Har haft det tufft i livet fram och tillbaka, och har mycket erfarenhet kring psykisk ohälsa, är bara så rädd att jag hamnat i en svacka nu.
    Jag är rädd, och känner mig ensam i detta.
    Känner inte för att göra saker jag egentligen gillar och blir apatisk.
    Är glad om forumet kan vara till hjälp så man kan stötta varandra.

    Hej. Tur det händer något kring det där med skam. Jättemånga unga och äldre med går omkring och skäms för vad de tänker  och känner och t.o.m. de som har en sjukdom diagnosticerad skäms.

    Den som får diagnosen diabetes, skäms den också?

    Nej det brukar handla om psykisk ohälsa när skam kommer på tal. Och det är här det händer  något. Jag önskar bara det kunde gå lite fortare, det här att förstå  att psykisk ohälsa ska vara något lika enkelt och självklart att prata om som diabetes och diskbråck. För vi människor har nästan allihop gått med känslor vi trott vi inte kan tala med någon om. Det går att tala om det som känns i ens tankar och det är inget en ska behöva skämmas för. Det låter som du just nu inte har någon alls att prata med. Ingen läkarkontakt heller. Hoppas du hittar fram till någon. Här på forumet kan finnas fler.

    Chatten på Mind finns också. Håll ut!

    Min historia är lång också! Och du är inte ensam om att känna allt som sköljer över dig, och gör dig orkeslös! Jag är också där ibland! När jag står å tittat på all skitig disk, å undrar hur jag kan sjunka så lågt! När jag gått oduschad i tre dar, å funderar på varför jag inte bara tar tag i mig själv som alla andra å ser glad ut!?  Nånstans lyckas jag rycka upp mig själv, i sista sekund.. Annars hade jag förlorar mitt jobb. Misslyckas jag med det, så har jag inget kvar.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.