Jag ville slita den i bitar. För min kropp var så fel och så äcklig.

[Green Fimehu]

Och han sa: Anonym, om du dricker så blir det lättare, så gör det mindre ont. Men vet du? Det är inte sant. Det gjorde inte mindre ont, det var inte enklare. Det var fel, rakt igenom fel. Och det gjorde ont, så så ont. Dagen efter klappade han mig på axeln och skämtade med sin kompis om hur man vet om man vart med en tjej, och jag minns hur ett obehag spred sig i kroppen. För var jag bara just det? Ännu en tjej. En kropp. Ett föremål för han att utforska och ta av. På hans villkor, inte mina. Tre dagar efter övergreppet insåg jag vad som faktiskt hänt. Min bästa vän hade struntat i att jag sa nej och våldfört sig på min kropp. Min kropp.

Världen rasade framför mina ögon och min kropp var äcklig, smutsig, fel och full av skam. Skam. Så äckligt mycket skam. Jag ville slita den i bitar. För min kropp var så fel och så äcklig.

Hans händer hade rört min kropp utan min tillåtelse men ändå var det jag som bar skammen. Skam är tungt, fruktansvärt tungt.

Jag skulle inte gått på festen.
Jag borde sparkat.
Jag borde inte druckit.
Jag borde ha slagit till honom när han
tog tag i min hand och placerade den
på hans kropp.

Jag borde inte någonting. För ansvaret var hans. Skammen var hans. Men ändå är det jag som bär den. Bar den. Har den. Skam. Jag, nej du.

 

 

 

Det är så jävla skevt att du ska känna skam efter ett sådant övergrepp. Helt galet fel, men ändå så otroligt vanligt.

Det är han som knappt borde kunna leva med sig själv, som borde känna skam ända in i benmärgen. Känna sig äcklig, ful och vidrig som människa. Jag hoppas att han gör det nu och aldrig utsätter en annan människa för det du varit med om.

Jag hoppas att du pratar med detta med människor du litar på. Att du inte bär det helt ensam. För ju mer vi pratar om det, desto starkare blir vi.

Kram till dig!

Jag kan känna igen mig så väl i din känsla för min kropp efter övergrepp…en kränkt ledsen kropp…det tar tid att känna sig värd något igen. Men snälla du tänk att det går! Visa dig själv att du är värdefull genom att ta  hand om dig. Sakta sjunker det in…kram till dig!

 

Anonym skrev:

Det är så jävla skevt att du ska känna skam efter ett sådant övergrepp. Helt galet fel, men ändå så otroligt vanligt. Det är han som knappt borde kunna leva med sig själv, som borde känna skam ända in i benmärgen. Känna sig äcklig, ful och vidrig som människa. Jag hoppas att han gör det nu och aldrig utsätter en annan människa för det du varit med om. Jag hoppas att du pratar med detta med människor du litar på. Att du inte bär det helt ensam. För ju mer vi pratar om det, desto starkare blir vi. Kram till dig!

Green Fimehu skrev:

Och han sa: Anonym, om du dricker så blir det lättare, så gör det mindre ont. Men vet du? Det är inte sant. Det gjorde inte mindre ont, det var inte enklare. Det var fel, rakt igenom fel. Och det gjorde ont, så så ont. Dagen efter klappade han mig på axeln och skämtade med sin kompis om hur man vet om man vart med en tjej, och jag minns hur ett obehag spred sig i kroppen. För var jag bara just det? Ännu en tjej. En kropp. Ett föremål för han att utforska och ta av. På hans villkor, inte mina. Tre dagar efter övergreppet insåg jag vad som faktiskt hänt. Min bästa vän hade struntat i att jag sa nej och våldfört sig på min kropp. Min kropp. Världen rasade framför mina ögon och min kropp var äcklig, smutsig, fel och full av skam. Skam. Så äckligt mycket skam. Jag ville slita den i bitar. För min kropp var så fel och så äcklig. Hans händer hade rört min kropp utan min tillåtelse men ändå var det jag som bar skammen. Skam är tungt, fruktansvärt tungt. Jag skulle inte gått på festen. Jag borde sparkat. Jag borde inte druckit. Jag borde ha slagit till honom när han tog tag i min hand och placerade den på hans kropp. Jag borde inte någonting. För ansvaret var hans. Skammen var hans. Men ändå är det jag som bär den. Bar den. Har den. Skam. Jag, nej du.

Green Fimehu skrev:

Och han sa: Anonym, om du dricker så blir det lättare, så gör det mindre ont. Men vet du? Det är inte sant. Det gjorde inte mindre ont, det var inte enklare. Det var fel, rakt igenom fel. Och det gjorde ont, så så ont. Dagen efter klappade han mig på axeln och skämtade med sin kompis om hur man vet om man vart med en tjej, och jag minns hur ett obehag spred sig i kroppen. För var jag bara just det? Ännu en tjej. En kropp. Ett föremål för han att utforska och ta av. På hans villkor, inte mina. Tre dagar efter övergreppet insåg jag vad som faktiskt hänt. Min bästa vän hade struntat i att jag sa nej och våldfört sig på min kropp. Min kropp. Världen rasade framför mina ögon och min kropp var äcklig, smutsig, fel och full av skam. Skam. Så äckligt mycket skam. Jag ville slita den i bitar. För min kropp var så fel och så äcklig. Hans händer hade rört min kropp utan min tillåtelse men ändå var det jag som bar skammen. Skam är tungt, fruktansvärt tungt. Jag skulle inte gått på festen. Jag borde sparkat. Jag borde inte druckit. Jag borde ha slagit till honom när han tog tag i min hand och placerade den på hans kropp. Jag borde inte någonting. För ansvaret var hans. Skammen var hans. Men ändå är det jag som bär den. Bar den. Har den. Skam. Jag, nej du.

Fyfan.. lider med dig vännen! Skäms nu för att vara kille.. Att alkohol kan få en att göra såna vidriga saker.. Är han som borde fyllas med skam och ångest, sen ta sig en rejäl tankeställare! Usch vilket smuts.. Se nu till att ta hand om dig själv. Sen prata med nån du litar på. Kram på dig och kom ihåg att du är väldigt värdefull och unik!!